Porträtt

Foto: Håkan Flank

Yvone Jürgenson fick uppleva hur hennes dotter blev offer för det meningslösa våldet.

När det värsta händer
– hur går man vidare då?

En katastrof kommer inte föranmäld, den bara störtar på. Slår ens liv i spillror, trasar sönder vardagen, stjäl all energi för lång tid framöver. Yvone Jürgenson, en av församlingens kyrkvärdar, har upplevt det. För henne har begreppen ”före” och ”efter” en mycket tydlig innebörd. Det är i dagarna 13 år sedan ”massakern i Falun”, då fänriken Mattias Flink mejade ner sju personer med ett maskingevär. Yvones dotter Helle var ett av offren.

Yvone talar rättframt om det som hände, och hur det kändes. ”Min dotter blev mördad”, säger hon, och vill inte linda in någonting i vackra ord. Hennes sorg går inte att ta miste på, inte heller hennes styrka.

– Ja, jag är stark idag. Jag kan tänka själv och stå för det, kan gå in i diskussioner, argumentera även om det hettar till – och jag är inte rädd! ”Att se världen med andra ögon”, det låter högtravande, men det är så… det är sant att man går stärkt ur kriser.

Komplexa känslor

Morden i Falun skedde natten till den 11 juni 1994. Helle Jürgenson var där på Lottautbildning. Hon, som var yngst av tre syskon, bodde fortfarande hemma hos mamma Yvone, men hade just skaffat en egen lägenhet och skulle flytta senare den sommaren. Vuxenlivet hade precis börjat.

– Jag hörde om massakern i radio på morgonen, och fick onda aningar. Jag visste ju att hon var i Falun men tänkte att ”nej hon kan inte ha varit ute så sent…”. Jag gjorde några ärenden, kom hem, och en stund senare ringde det på dörren. Då var det som om en kall hand grep om mig, det var två präster som stod där… Jag ville inte ta in vad de sa, man hamnar i chock, blir arg, jag ville kasta ut dem.

– När livet slås i kras så finns bara två alternativ: att leva eller inte. Att förlora ett barn är ju väldigt speciellt. När det händer tror man nästan att man blir sinnessjuk, man tror att man aldrig ska klara av det.

Att mista sitt barn på just det här sättet gör känslorna än mer komplexa. Sjukdomar och olyckor är tragiska, men detta att en annan person orsakat dödsfallet är oerhört svårt att hantera.

– Jag kände bitterhet, hat och stor vrede. Jag kände också så mycket skuld. Varför lät jag henne göra detta? Jag stöttade ju hennes engagemang i Lottakåren, tyckte det var något tryggt, något bra. Man rannsakar sig själv som förälder, vad kunde man ha gjort annorlunda?

Sedan massakern i Falun har både våldsdåd och andra katastrofer vid flera tillfällen skakat om det svenska samhället. Beredskapen är god i dag när det gäller krishantering och anhörigstöd. Så var det inte för 13 år sedan.

– Man var väldigt ensam. Vi anhöriga fick i princip ingen hjälp, vi fick fixa så mycket själva, sköta sjukskrivningar, söka upp psykakut... Jag har tänkt efteråt, småler Yvone, att det kanske är precis så man ska göra, ta tag i saken själv. Man blir stark.

Hon återkommer flera gånger till styrkan, som föddes ur nödvändigheten när katastrofen kom. Yvone berättar att hon som ung var mycket hämmad och blyg, så till den grad att hon inte kunde förverkliga sin yrkesdröm. Hon är utbildad pianist, men vågade inte framträda inför publik, utan blev pianolärare istället.

– Ibland har jag tänkt att jag skulle skakas om så här mycket för att bli en bättre människa. Jag är uppfostrad i den kristna tron, har följt de tio budorden… men jag var länge rädd. Det är så skönt att numera våga stå upp, slippa oket av att vara till lags.

Omsorg utan ord

Yvone arbetade inom barnomsorgen vid tiden för morden. Hon ville till varje pris fortsätta jobba, upprätthålla vardagen. Kontakten med barnen hjälpte mot overklighetskänslan. Barn är naturliga, tittar inte konstigt på en, blir inte generade. Men hon tyckte att det var svårt att möta föräldrarna.

– Jag kommer ihåg när folk undvek mig, de visste inte vad de skulle säga. Men! En och annan medmänniska sa ingenting, försökte inte ens, utan bara tog tag i mig. Det var så betydelsefullt – en omsorg utan ord.

När Helle dog var Yvone änka sedan sex år. Även den gången kom döden oväntat. Men då gav hon sig inte tid att sörja. Alla tre barnen bodde fortfarande hemma, det gällde att hålla hjulen igång och stötta dem.

– Där hade jag en hel del obearbetat, som också kom upp till ytan. För mig har det varit skönt att hänge sig åt sorgen, verkligen leva ut den. Musik har varit en stor tröst. Man får ofta mycket mer svar på livsfrågor genom musiken än genom att lyssna på ett tal eller en predikan…

Men spelar piano gör hon inte mer. Efter Helles död var det som om signalerna mellan hjärnan och händerna blev ”liksom avklippta”.

Att förlåta

– Det finns inga genvägar, sorgen finns som en del av livet. Såret blöder varje gång, när man får höra talas om det meningslösa våldet. Medkänslan med föräldrar som man vet går igenom samma sak… Helle var 21 år, skulle ha varit 35 nu. När jag ser hennes kamrater, som har partners och barn – då kan jag känna en våg av sorg. Här skulle nog hon också vilja vara!

Yvone är fortfarande kritisk till bristen på stöd från samhället. Och hon är mycket besviken på Försvarsmakten, som hon anser aldrig tagit det ansvar den borde för att massakern alls kunde ske. Hur kunde en psykiskt labil person få ha tillgång till automatvapen och ammunition?

Kan hon förlåta mannen som dödade hennes dotter?

– Det är kluvet. Min kristna värdegrund säger att man ska förlåta, men å andra sidan – mitt barn är mördat. Och hur ska jag hantera det den dag han slipper ut? I Sverige finns ju inte livstids fängelse… Inom kriminalvården har man börjat arbeta med att brottsoffer möter förövare. Jag har tänkt att det kanske vore en väg till försoning, att jag fick möta honom och berätta om mitt livstidsstraff…

För två år sedan gick Yvone i pension. De sista åren jobbade hon inom äldreomsorgen.

– Då märkte jag att det jag lärt mig kom till nytta. Vi är dåliga på att tala om döden, livet efter döden. Många äldre kan ha så mycket som tynger dem, skuldkänslor, ouppklarade saker. Jag fick en kraft efter det jag varit med om, att våga ta de samtalen.

Kan inte få svar på allt

Yvone är en aktiv pensionär. Hon är vittnesstödjare inom brottsofferjouren, volontär på Stora Sköndals äldreboende, kyrkvärd. Och så målar hon ikoner.

– Jag har ett kreativt behov, det har alltid funnits inom mig. Nu när jag inte spelar längre är måleriet viktigt. Konstarten, jag gillar den. Något som växer fram långsamt… äggtempera, lager på lager… själva processen ger ett lugn i själen. Sedan börjar man intressera sig för historien, Bysans… Ikonmåleriet tänker jag hålla på med så länge jag orkar och ögonen håller.

Kyrkvärd blev hon sedan hon svarat på ett upprop i Brännkyrkabladet.

– Det är ett viktigt inslag i mitt liv nu, att få vara det. Att möta människor i glädje och sorg, att kämpa med livsfrågorna, det är meningsfullt. Det är också en personlig andlig fördjupning för mig. Vistelsen i kyrkorummet är viktig.

– I kriser söker man svar på frågor: varför, varför, varför? Man måste acceptera att man inte kan få svar på allt. Kanske har det med åldern att göra, jag vet att jag inte får svar – och det gör inte så mycket längre. Jag har accepterat det som hänt och lärt mig leva med det.

Kari Malmström