Porträtt

Sven-Olov gillar att möta människor och har lätt att få kontakt.

Foto: Håkan Flank

Att jobba bland människor gav hans liv en ny mening

Han är vänlig, öppen och har nära till skratt. Sven-Olov Lundberg trivs med tillvaron, det märks. Men allvaret finns där också, en halvläkt sorg över det som inte blev. Sedan han mist sin hustru kom Sven-Olof med i en av församlingens sorgegrupper. Det blev en läkande process i sig. Samtidigt öppnades en dörr till ny gemenskap och nya erfarenheter.

Det var i augusti 2005 som Sven-Olovs hustru Marianne gick bort efter en kort tids sjukdom.

– Vi hade planerat framtiden, trodde vi. Vi skulle sluta jobba, flytta, resa, uppleva, bo mer i stugan i Jämtland, lyssna mer på musik… Men så blev det inte alls.

– Från februari till augusti, det gick så fort. Marianne trodde på Gud, det var en hjälp. Hon var helt trygg, hade inga ledsamheter. Men ändå – man borde vara två när man ser på stjärnorna…

Visst förstod Sven-Olov att Marianne skulle dö, men just under sjukdomsperioden fanns inte plats för eftertanke, bara praktiska saker, aktivitet hela tiden. Hans energi gick åt till att vårda, ta om hand. Han lovordar ASIH (avancerad sjukvård i hemmet), som gav honom allt tänkbart stöd.

Lätt att få kontakt

– Men när jag väl blev ensam var jag helt störd. Det enda jag klarade av var att promenera, jag gick säkert sju-åtta timmar varje dag. Så här är det ju för väldigt många – det är en liten tröst. Sorgegruppen blev en vändpunkt för mig, det hjälpte att få prata av sig med andra i samma sits.

När sorgegruppen avslutades blev Sven-Olov kvar i församlingen. Han gick med i en frivilliggrupp som en av församlingens diakoner leder. Frivilliga medhjälpare är en förutsättning för många verksamheter. Till exempel sommarutflykter till skärgården, där deltagarna kan vara både rörelsehindrade och dementa.

– Man måste vara skärpt, hålla uppsikt, och helst hinna hjälpa innan någon behöver be om det, säger Sven-Olov.

Före pensioneringen jobbade han i ett tekniskt företag, bland annat som säljare. Han reste mycket och hade kundkontakter nästan dagligen.

– Det känner jag att jag har igen idag. Jag gillar att möta människor, har lätt för att prata, få kontakt.

I rollen som medhjälpare i kyrkan får han också utrymme att lyfta fram omsorgen, att inte ha bråttom utan möta andra lugnt och stilla. Det trivs han med.

– Det känns positivt att kunna hjälpa andra, vara en resurs – man får själv mening i tillvaron. Det vet jag helt säkert, jag hade inte blivit kvar i församlingen om jag inte fått den här möjligheten: att hjälpa andra människor.

Fullt i agendan

Sven-Olov har många intressen. I den ljusa lägenheten i Långbro park står flera modellskepp i trä, som han byggt själv. Det senaste håller han som bäst på att resa riggen på. Han läser mycket, huvudsakligen svenska författare, klassisk litteratur och deckare om vartannat. Han älskar promenader, går säkert en mil om dagen. På sommaren är ”Sommar”-programmen i P1 högtidsstunder.

– Men TV:n har jag slängt ut, jag tittade ju aldrig, och dator skulle jag aldrig drömma om att skaffa.

Mobiltelefonen, som han ärvde av Marianne – den var helt ny då – har han dock tagit i bruk lite försiktigt. Det är ju en poäng att vara lätt nåbar, inte minst i takt med att åtagandena i församlingen växer.

Han har fullt i agendan ända till juni, berättar han. Nu ska han börja hjälpa till på Långbrogården i samband med andakter, liksom han redan gör på Fruängsgården – och precis i dagarna har kyrkorådet valt ännu en ny kyrkvärd i församlingen, nämligen Sven-Olov. Det är ett uppdrag han ser fram emot.

– Jag firar gudstjänst i Vårfrukyrkan åtminstone ett par söndagar i månaden. Vid det här laget känner man ju nästan varenda en, åtminstone till utseendet. Man ser direkt: ”där är en ny”, och jag brukar gå och hälsa, säga välkommen.

Sven-Olov är också en av de givna aktörerna i församlingens jul- och påskspel, som skolklasser bjuds in till. Han gillar barn, det är rak kommunikation som gäller. Det är en utmaning att levandegöra julens och påskens budskap på ett trovärdigt sätt.

– Det är ju Kristus vi visar och förmedlar, själva kärnan i kristendomen.

Håller än idag

För Sven-Olov har kyrkan alltid varit något positivt. Kyrkomusik har haft en stor plats i hans liv. Han och Marianne var flitiga konsertbesökare, både här i församlingen och på andra håll.

– Varje människa är religiös, det är ofrånkomligt tror jag. Sedan kan det ta sig många olika uttryck. Mina föräldrar, i synnerhet mamma, var troende på ett djupt och naturligt sätt. Hon gick sällan i kyrkan, men hade en vardagstro. Både för pappa och mamma var det viktigt att vi barn döptes.

Tro är inget spiksäkert, inget man vet en gång för alla. Sven-Olov gillar att prata, diskutera och fundera kring det här med Gud.

– Tron, den föds ur tvivel. När man ser hur världen ser ut, visst händer det att man funderar ”finns det verkligen någon Gud?” – men jag vill ändå tro att den goda kraften finns, även om vi människor ibland handlar fel.

– Jag tror på att Jesus är Guds son, och på hans budskap. De sanningar han står för håller än i dag. Han jobbade på jorden, bland människor, precis som vi som idag jobbar i kyrkan. Jag blir inspirerad av att tänka så. Jesus arbetade här och nu, det ska vi också göra.

Kari Malmström