Porträtt

Foto: Håkan Flank

Ungdomstjänsten i Brännkyrka församling gav Sussi en positiv skjuts mot framtiden.

Livet väntar på Sussi

Hon kom till Brännkyrka församling för att hon var tvungen. Sjuttonåriga Sussi Flodman var dömd till tjugo timmars ungdomstjänst och det var här hon skulle ”avtjäna straffet”. Hon fick adressera kuvert, stapla stolar, dammsuga... Och hon fick nya vänner, vuxna som vill ge av sig själva, som gillar henne och tror på henne.

– Jag har haft kul här, folk är snälla, säger Sussi. Bea är jättegullig, hon hade till och med en present till mig nu idag när jag slutar. Skol- och ungdomsprästen Bea Lönnqvist har varit Sussis kontaktperson och handledare under de tjugo timmarna, som fördelats på tre tillfällen. Idag är alltså sista gången.

Sussi är glad och skrattig, spontan och avväpnande. Här finns en stark livsglädje och sorglöshet – men en hel del allvar och osäkerhet under ytan.

Hundar favoritdjur

Brännkyrkabladet träffar henne i Beas arbetsrum i Fruängens kyrka. Datorn står på. Sussi är ute på nätet. Hon letar efter sajter med hundar, pudlar helst. Vi tittar på pudlar i alla storlekar och färger. Sussis egen pudel heter Sixten, är tre år och bor hos farmor i Stureby.

Sussi själv bor med pappa Stefan i Högdalen. Hon förklarar nästan utan att få frågan att hon haft en ganska jobbig uppväxt, med slitningar i familjen, skolk, drogproblem och vantrivsel med det mesta.

– Jag började med droger när jag var 13, och det var inte för att det var kul. Ingen börjar för att det är kul, men man ser ingen annan väg just då.

Nu har hon slutat, av egen kraft och vilja, och har drömmar om att bli psykolog, ungdomshjälpare – eller bartender! Steg ett är att försöka traggla sig genom gymnasiet. Hon började efter nian men hoppade av.

Men vad var det som hände sedan? Varför fick hon göra ungdomstjänst?

Sussi berättar att när hon höll på med droger så fungerade ingenting, varken med mamma eller pappa, och med mamma var det redan tidigare spänt. Sussi hamnade i familjehem.

– Tja, och så gjorde jag en dum grej. Jag och en annan tjej försökte rymma, bland annat stängde vi in en kille och försökte sno en bil. Vi åkte fast, polisen kom, det blev rättegång och dom.

Sussi dömdes till att delta i socialtjänstens konsekvensprogram och att göra ungdomstjänst – ett straff som ju inte blev så tokigt. Hon valde kyrkan, utan att egentligen ha några förväntningar. De människor hon mötte var mer äkta och varma än hon någonsin vågat hoppas på.

Under tiden i Brännkyrka har Sussi hjälpt till lite i konfirmandarbetet – vilket var oväntat kul. Hon är själv inte konfirmerad, även om det var ”ganska nära” att hon började läsa som 14-åring.

– Men skulle jag tro på något skulle jag vara buddhist, det är mina föräldrar.

Mamma är från Thailand, pappa från Sverige.

”Det ska gå bra för mig”

Sussi gillar att umgås med kompisar, shoppa, laga mat, festa. Hos mamma har hon två småbröder, som hon älskar över allt annat. Hon är fast besluten att komma tillrätta med sitt liv och jobba framåt. Niclas, 23, och hennes pojkvän sedan snart ett år, stöttar alla hennes planer.

Och pappa finns där.

– Han blev nog väldigt ledsen när jag strulade som värst. Vi har egentligen en bra relation... vi har rest mycket, jag har varit i 15 länder, berättar hon.

– Det kommer att gå bra för mig! säger hon med energi om än med viss tvekan.

I vårt tuffa samhällsklimat kan hon få möta många svårigheter, men hon har fina förutsättningar att klara av dem med de erfarenheter hon har.

Hela tiden bläddrar hon fram nya sajter på nätet, om pudlar mest, men hon gillar rottweiler också. Sussi har ingen dator hemma, så hon passar på här hos Bea. Och även om det är sista dagen, så vill Sussi gärna komma tillbaka till Brännkyrka. Därför känns det skönt att kunna säga: Du är alltid välkommen!

Kari Malmström