Porträtt

”Så vill jag att kyrkan ska vara, en fristad – mitt i byn”

Att komma in som förtroendevald i kyrkan var som att komma in i en ny värld – en värld där jag känner att jag behövs, just därför att jag är en ganska typisk medlem i Svenska kyrkan. Jag är intresserad av livsfrågor, tycker att kyrkans värderingar och verksamheter är jätteviktiga, men vill inte kalla mig troende. Så säger Solveig Sandström,vänsterpartist i Brännkyrka kyrkofullmäktige och kyrkoråd.

Hon bryr sig om människor, gillar att utbyta åsikter och tankar. Hon är snabbtänkt men ändå eftersinnande, realist och samtidigt medkännande. Hon skrattar gärna.

Solveig Sandström är nyss fyllda 49 och bor på Prästgårdsgärde i Älvsjö tillsammans med 13-åriga dottern Josefin och katterna Missy och Sprally. Hon har bott i huset sedan det byggdes för snart 20 år sedan, och räknar med att bli kvar länge än.

– Jag hör hemma här, vi trivs jättebra. Och min pappa ligger i minneslunden uppe vid kyrkan – jag hälsade nyss på honom på vägen hem

Just ikväll har det varit kyrkorådssammanträde, som vanligt i konstruktiv anda. I Brännkyrka kyrkoråd är partiskiljande frågor rätt sällsynta, även om de finns.

Överens om inriktningen

– Det viktiga är att alla verkar överens om vart vi är på väg, att vi ska vara en öppen kyrka med mycket utåtriktad verksamhet.

– Kyrkan behövs, idag kanske mer än någonsin. Det finns ett stort andligt behov hos människor. Det märks vid katastrofer, i sorgen. Titta till exempel när något hänt, en olycka eller ett våldsbrott. Alldeles spontant skapar folk ett ”altare” med ljus, blommor, bilder... Och det finns så många sökande ungar, de behöver hjälp att få prata livsfrågor.

Livsfrågor, livsregler, etik och värderingar – sådant har alltid intresserat Solveig. Kristendom och religion var bästa ämnet i skolan. Hon är passionerad läsare, har alltid en bok på gång.

– Jag har funderat mycket på mitt förhållande till tron, till Gud. Jag är lite avundsjuk på dem som tror i den bemärkelsen att Gud hjälper en, gör bördorna lättare att bära. Den närvaron har jag aldrig känt.

– Men jag tror definitivt att Jesus levat och att han var en mycket märklig människa. Det kristna kärleksbudskapet står jag helt bakom. Och hade Jesus kommit igen just nu så skulle han nog ha varit missnöjd med mycket.

Politiker vill hon inte kalla sig. Förtroendeuppdraget i Brännkyrka församling är det enda hon haft och har, och så kommer det antagligen att förbli. Hon gick med i Vänsterpartiet för dryga tiotalet år sedan, för att försöka påverka en samhällsutveckling hon kände gick åt fel håll.

– Jag ville uträtta något, men jag märkte snart att jag inte klarade av att verka inom en partiapparat. Det var för mycket möten och för liten verkstad.

Hon skrattar glatt. Att hon och politiken inte passade ihop är inget som tynger henne.

– Jag kom fram till att det var bättre att lägga energin på mitt jobb, där gör jag mest nytta.

Solveig är socionom, har ett chefsjobb inom socialtjänsten i Sigtuna kommun. Varje dag pendlar hon fram och tillbaka mellan Älvsjö och Märsta. Det tar ungefär två timmar totalt, så hon hinner läsa mycket.

Vill värna kulturskatterna

Att det faktiskt blev ett förtroendeuppdrag var lite av en slump. Vänsterpartiet har under lång tid varit representerat i Brännkyrka församling. Det är inte precis unikt, men heller ingen självklarhet.

– Många i mitt parti har gått ur kyrkan. Jag blev tillfrågad om jag ville kandidera eftersom jag faktiskt är med.

Hon har inga planer på att utträda. Att vara med är en solidaritetshandling likaväl som en kulturgärning. Solveig tycker om kyrkobyggnader och kyrkorum – mycket.

– Förra sommaren reste jag i Kroatien. I varenda liten stad och by så ligger där en kyrka, mitt i byn och på en höjd. Det blev så tydligt där – det är i kyrkan man samlas vid hot och svårigheter. Så vill jag att kyrkan ska vara, också här och i vår tid, den där skyddande miljön, en fristad.

– Våra kyrkobyggnader är kulturskatter, världsarv. Tänk att riva Brännkyrka kyrka för att vi inte har råd med den längre!

– En kyrka utstrålar kraft. Och jag kan faktiskt förstå viljan att bygga en ny kyrka, som församlingen ska göra i Fruängen – även om jag själv gjort en annan prioritering och Vänstern reserverade sig mot det beslutet. Vi ville hellre säkra resurserna för verksamheten, även långsiktigt.

Ingen politisk fråga

Solveig kom till sitt första sammanträde som förtroendevald i församlingen i januari 2002. Först tyckte hon att de förtroendevalda bestämde för mycket, hon ville delegera mer. Sättet att styra en församling brukar kallas ”den dubbla ansvarslinjen”, och innebär att kyrkoråd och kyrkoherde gemensamt har ansvar för församlingens arbete.

– Det är väldigt annorlunda jämfört med den kommunala sektorn som jag har inblick i. Det tog ett tag att få grepp om.

Det är inte säkert att Vänsterpartiet i Brännkyrka ställer upp som nomineringsgrupp i nästa kyrkoval, berättar Solveig. Liksom i andra politiska partier har de kyrkliga frågorna fått en mer fristående ställning sedan kyrka och stat skildes åt.

– Det blir mer upp till de lokala krafterna när kyrkan inte är en politisk fråga. När partitillhörighet blir mindre viktig kanske fler av de som är delaktiga i kyrkans liv ockå engagerar sig som förtroendevalda. Det tror jag är en riktig väg att gå.

Kari Malmström