Porträtt

Foto: Håkan Flank

I många år kände hon sig ensam i Sverige, men i Fredsgruppen hittade Sheela sin gemenskap.

Hon kan inte gå förbi
någon som har det svårt

När Sheela från Singapore träffade på Fredsgruppen i Brännkyrka församling stämde allt med en gång. Att jobba ideellt för att hjälpa andra har hon brunnit för i hela sitt liv. Var hon än har bott i världen har hon hittat hjälpprojekt att engagera sig i. Att det tar tid att anpassa sig till en helt ny kultur, det vet Sheela av erfarenhet. Numera kallar hon Sverige ”hemma” och känner sig rotad här – delvis tack vare gemenskapen i Fredsgruppen.

Nästan varje lördag hittar man Sheela Wadman i Fruängens centrum, där hon går runt med en stor skylt som välkomnar besökare till Fredgruppens loppis i kyrkans lokaler. Med värme och entusiasm inleder hon samtal med alla som visar sig det minsta nyfikna.

– Att få möta och prata med alla dessa människor är fantastiskt! Skylten ger mig en anledning att berätta vad Fredsgruppen gör. Jag märker att de flesta tycker vårt arbete är bra, och att de litar på att det är seriöst eftersom det är genom kyrkan.

För Sheela är det ingen konstighet att representera församlingens Fredsgrupp, trots att hon har en annan religion än den kristna.

– Att hjälpa andra är mänskligt, det finns i alla religioner och alla kulturer. Jag känner det som att Brännkyrka församling är min församling. Visst, jag är hindu, men jag är troende i Gud – och i det kan jag möta andra som också är troende.

Lång resa hit

Sheela bor i Älvsjö med man och två barn. Hur hon hamnade här är en lång historia. Den började i slutet på 70-talet, då hon träffade Lasse Wadman, Ericssonmedarbetare från Sverige, som var i Asien på utlandskontrakt.

Hennes ursprungsfamilj var fattig, men hon beskriver inget lidande. Det hon återkommer till är gemenskapen och sammanhållningen – och trots de egna knappa resurserna en vilja att dela med sig.

– Vi gav till exempel alltid bort urvuxna kläder till familjer med mindre barn. Det här med ideellt arbete har jag nog bland annat fått från mamma. Det har alltid legat i mig, jag kan inte låta bli – jag kan helt enkelt inte gå förbi någon som har det svårt, utan vill försöka hjälpa.

Sommaren 1980 gifte sig Lasse och Sheela, först borgerligt och sedan i hindutemplet. Då hade Lasse bara några månader kvar på sitt utlandskontrakt. Sedan väntade Sverige. Sheela lämnade sin stora familj, sina vänner och ett stimulerande jobb och hamnade i Hallunda utanför Stockholm.

– Vilken omställning! Hemma var vi nio personer i en liten etta. När Lasse och jag kom till Sverige och flyttade in i en trerummare hade jag enormt svårt att anpassa mig. Jag minns att jag tänkte: ”ett, två, tre rum… här finns ju plats för tre familjer!”.

Lasses familj välkomnade Sheela med öppna armar, men det svenska samhället var en stor kontrast mot den kultur hon lämnat. Språket lärde hon sig utan större problem, säkerligen delvis tack vare begåvning och rutin: utöver svenska talar Sheela engelska, malajiska, indonesiska, tamil och kinesiska.

Kulturkrock

Att få jobb var heller inget problem för henne. Med avbrott för föräldraledigheter har hon arbetat i olika administrativa yrken under alla år i Sverige. Bland det första hon gjorde här var också att leta upp någon form av ideellt arbete. Hon engagerade sig i hjälporganisationen Svalorna, i ett projekt som stödde en grupp änkor i en by i Bangladesh. Senare blev hon uppringd av Stockholms universitet, som behövde värdfamiljer för utländska studenter.

– Speciellt killarna blev lätt väldigt ensamma. Vi tog emot en från Bangladesh och en från Liberia. Det vi gjorde var att hjälpa dem att anpassa sig, lära ut kulturen. Vi tog med dem på midsommarfirande, plockade äpplen i trädgården, sådana saker.

Men Sheela kände ändå inte att hon passade in i Sverige.

– Hur jag än kämpade kom jag aldrig riktigt in i gemenskapen. När jag fick barn blev det ännu tydligare, jag saknade en stor familj, ett nätverk. Jag minns hur jag gick och sköt barnvagn på väg från öppna förskolan och bara grät och grät…

1990 köpte de hus i Älvsjö.

– Huset skrämde mig, jag hade aldrig haft så gott om utrymme. Och jag gillade inte ansvaret, att oroa mig för lån och räntor…

Så tillägger hon, med stor kärlek till sin man:

– Men Lasse är bondson, han behöver en trädgård!

Sheela skrattar ofta och gärna. Sentimentalitet eller självömkan märks inte en skymt av. Hon bara berättar hur det var.

– Jag har hela tiden haft en dialog med Gud. När det kändes som svårast bad jag: ”nä, nu måste du hjälpa mig ur det här!”.

Som att bli bönhörd

Så fick Lasse erbjudande om en tjänst i Shanghai. För Sheela var det som om hon blivit bönhörd. Familjen hyrde ut huset och flyttade till Kina. Det var 1992, barnen var fem och två år. Wadmans var de första svenskar som kom dit med så små barn. Ganska snart blev Sheela kontaktperson för dem som kom efter. Senare knöt hon ihop ett nätverk av västerländska kvinnor som samlade pengar för att stödja såväl ett barnhem som ett ålderdomshem.

Fyra år i Shanghai följdes av två i New Delhi, Indien. Där jobbade Sheela bland annat som volontär i slummen. Projekten från den tiden håller hon fortfarande liv i. Indiska barn och deras mödrar målar kort, broderar schalar, syr kuddfodral. Med hjälp av ”Ericsson-kurirer” kommer sakerna till Sverige. Sedan säljer Sheela dem till vänner och bekanta och låter förtjänsten gå tillbaka till familjerna i Indien.

Efter återkomsten till Sverige lyckades det som var så omöjligt tidigare. Sverige har till slut blivit Sheelas land, precis som det blivit barnens. Och hon har hittat till vänskaper, som i och för sig ofta har någon koppling till utlandet.

– När vi har gäster kan det vara tio nationaliteter som sitter här vid köksbordet!

I Fredsgruppen kände hon sig hemma direkt.

– Där fanns min gemenskap. Jag mötte så många kloka kvinnor, flera lite äldre än jag – och med en massa engagemang. Jag är sådan att jag alltid hittar något att brinna för, och det vill jag göra tillsammans med andra.

Kari Malmström