Porträtt

”Det finns en stor glädje i att vi alla är olika”

När Risto Hurskainen tackade ja till att bli kyrkvärd var det för att han ville göra en insats. Att ge något till andra är viktigt för honom. Lika viktig är hans känsla för individens frihet. I somras besökte han koncentrationslägret Auschwitz. Där såg han tydligt människans samtidiga litenhet och storhet – och stärktes i sitt försvar för varje människas okränkbarhet.

Ska han välja vad som är viktigast att ta ställning för så är det just rätten för var och en att vara som den är. Förtryck i alla dess former tar han bestämt avstånd ifrån. ”Det blir nog mycket om Auschwitz”, säger Risto Hurskainen som inledning till vårt samtal. Resan dit har gjort starkt intryck, och han vill gärna dela med sig till andra.

– Förra året träffade jag en kvinna som överlevde Auschwitz. Och hon bara strålade av livsglädje! Bland annat berättade hon hur hon räddade livet på en jämnårig medfånge genom att ljuga för tyskarna.

Det här mötet blev en tändande gnista för Risto. Han ville veta mer, se vad detta var för ett ställe, där så ofattbart många människor mött döden.

Försöka förstå

– Det var en upplevelse som satte spår. Jag har läst flera biografier om överlevande, det var gripande att gå i deras fotspår, se barackerna, försöka förstå. De stora talen blir så ogripbara. Där fanns en monter med fångarnas skor, till exempel. Det var så otroligt många – men ändå var det bara en bråkdel av alla skor som samlades in.

– Det är så oerhört skrämmande, det systematiska i nazisternas planer att dag för dag försvaga fångarna med hårt arbete och otjänlig mat, så att de bröts ner… Det är som en omvänd ondskefull ”Fader vår”: ”Låt oss idag beröva dem det bröd de behöver…”

Risto blir tyst en stund.

– Till slut måste jag ju ställa en mycket närgången fråga till mig själv: ”Vilken roll skulle du själv ha spelat om du varit i vapenför ålder och tysk?” Det är en obehaglig fråga som jag fortfarande inte har något svar på.

Så berättar han om en annat livsöde han läst om. En ung kvinna på väg att deporteras slängde ut ett vykort från tåget hon färdades med. Kortet var en vädjan till upphittaren att skicka det vidare till hennes älskade i Berlin. Som genom ett under nådde kortet sin mottagare, som spårade sin älskade från läger till läger. Som genom ett ännu större under lyckades hon fly och de återförenades.

– På något sätt bevisar den historien att nazisternas ondska ändå inte kunde övervinna allt.

– Något som besöket i Auschwitz lärde mig är att värdesätta varje ny dag istället för att jämra sig över vardagslivets små förtretligheter. Man får perspektiv.

Att betona glädjen

Att Risto har finskt påbrå framgår av namnet. Hans mamma och pappa kom till Sverige 1970, då han var sex år. Mamma hade varit krigsbarn i Sverige, så anknytningen fanns. Han är uppvuxen i Kalmar, i ett hem med tydlig kyrklig prägel. Den uppfostran han fick har bidragit till att forma hans åsikter.

– Kyrkan skulle må bra av att mer betona den glädje som finns med att vi alla är olika. Det går åt rätt håll men det finns fortfarande en tendens till att förkunnelse går åt det förmanande hållet, och jag är lite allergisk mot sådant.

Älskar musiken

Ristos mysiga lägenhet i Fruängen är omsorgsfullt inredd. Vardagsrummet domineras av en mörkgrön flygel, byggd i Österrike 1935. Risto spelar ofta och gärna – är amatör i ordets bästa bemärkelse. Han älskar musiken men försörjer sig inte på den. En musikutbildad kompis invigde honom i jazzharmonik. Så gott som varje dag sitter han och improviserar, ”jazzar till” psalmer, visor och annan musik.

Han lyssnar också mycket på musik, mest rhythm’n’blues, jazz och klassiskt. Aretha Franklin är ett verkligt energiknippe, som är bra att stryka till, tycker han. Just nu blir det också mycket Mendelssohn.

Han jobbar som projektkoordinator på en PR-byrå. Media har lockat honom ända från barnsben. Redan som åttaåring började han översätta texter från finska till svenska. Han gillade också att löda ihop ljudkablar och sticka in dem i familjens stereo, till föräldrarnas fasa.

Här i Sverige fick han även tidigt börja hjälpa till med tolkning när finländare behövde hjälp. Det kunde antingen vara en farbror som behövde tolkhjälp hos läkaren. Eller en finsk granne som inte förstod vad Skattemyndigheten menade. Hjälpa till med myndighetskontakter har Risto fortsatt med.

– Så när mina arabiska vänner inte riktigt vet hur de ska sno ihop en besvärsinlaga, så hjälper jag gärna till, skrattar han.

Kan bidra med något

Efter gymnasiet utbildade han sig inom media och blev videofotograf för byggnadsstyrelsen. I jobbet ingick att klänga i byggnadsställningar och dokumentera renoveringar. Tyvärr hade Risto höjdskräck… Men fobier kan botas steg för steg, det är han numera helt säker på. Höjdskräcken blev hanterlig och försvann.

Varför ville han bli kyrkvärd i Brännkyrka församling?

– När man är med i en verksamhet är det lätt hänt att man blir lite småkritisk, tänker att ”någon borde ta tag i saker”… När man då får frågan måste man ge sig själv chansen att göra en insats.

Han betraktar sig som en liten men viktig kugge i gudstjänsten, han känner att han kan bidra med något som är givande för deltagarna. Här i Svenska kyrkan, i Vårfrukyrkan i Fruängen, hör han hemma, i alla fall just nu.

– Jag tycker man ska låta livet formas efter omständigheterna – och inte mota bort nyfikenheten på nya saker som dyker upp.

Det handlar sist och slutligen om det som Risto värdesätter högst i livet: rätten att som individ få välja fritt – och att bejaka alla andras rätt att träffa sina egna val.

Kari Malmström