Porträtt

Foto: Håkan Flank

Mengesha är glad över att få arbeta i kyrkan..

"Jag känner en kallelse, och den vill jag följa"

Han är vänlig och försynt, uppskattar möten med människor. Jobbet som vaktmästare i Vårfrukyrkan innebär många kontakter och alla möjliga sysslor. Det trivs han med. Framför allt är han glad över att få arbeta i kyrkan. Den kristna tron är en stark drivkraft för Mengesha Mekasha.

Egentligen heter han Mengeshatadesse och namnet betyder ”Jerusalem byggs om” på hans modersmål amarinja.

– Mengesha betyder egentligen ingenting, men det är lättare att säga, så på svenska kallas jag så. Det är okej, säger han och ler.

1994 kom Mengesha till Sverige från Etiopien. Man kan säga att det var hans fru Saba som förde honom hit.

– Jag och hon växte upp tillsammans, var grannar och gick i samma skola. Men hon valde att lämna landet för att komma undan den kommunistiska diktaturen. Hon hamnade i Sverige. Själv stannade jag kvar.

Vägen till Sverige

Det var inget lätt liv. Mengeshas framtidsdrömmar grusades tidigt. Han pluggade på universitetet och ville bli ingenjör. Men det var krig mellan Etiopien och Eritrea, och i krig behövs soldater. Mengesha blev inkallad flera gånger men flyttade runt för slippa inställa sig.

”Ska ni lämna landet till fienden eller slåss för det?” löd regimens uppmaning till ungdomarna. Mengesha ville inte slåss. Han ville bara leva. Men så blev alla universitetsstuderande kollektivt inkallade till ett tremånaders träningsläger. Det gick inte att komma undan. Liksom många kamrater flydde Mengesha till Kenya.

– Det fungerade inte heller. Man måste ju äta men vi kunde inte försörja oss. Efter ett tag var jag tvungen att återvända hem.

Då var de flesta vägar stängda för honom. Han kunde inte plugga vidare och hade svårt att få jobb. Till slut lyckades han få anställning på kanadensiska ambassaden.

Kommunistregimen föll 1991. Barndomsvännen Saba kom till Etiopien på besök. Hon och Mengesha träffades igen och blev ett par, och kom fram till att framtiden fanns i Sverige.

– Nu känner jag mig som en ganska typisk svensk. Och jag tycker om den svenska vintern!

Han skrattar och fortsätter:

– Du vet, Gud skapade alla årstider: höst, vinter, vår och sommar – men i Etiopien finns det bara två: torrt eller regnigt. Här finns alla kontrasterna, det är en förmån att få uppleva det.

Självklar vardagstro

Gud är viktig i Mengeshas liv. Han har en självklar vardagstro som vuxit med åren. Ända sedan han var liten har han varit aktiv i den etiopiska evangelisk-lutherska kyrkan Mekane Yesus.

– Mina föräldrar är ortodoxa, jag är döpt i den ortodoxa kyrkan, men sedan jag var sex år har Mekane Yesus varit min kyrka. Jag hade en kompis vars far var medlem och ledare i församlingen. De tog mig dit på söndagsskola. Så småningom blev jag söndagsskolledare, ungdomsledare och vittnesbördsgruppsledare.

Mekane Yesus betyder ”Jesus hus” eller ”Jesus bor här”. Kyrkan har sin grund i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens missionsarbete i slutet av 1800-talet. Idag är Mekane Yesus världens näst största lutherska samfund, räknat till antal medlemmar. Mekane Yesus har mycket gemensamt med Svenska kyrkan, berättar Mengesha. Rötterna är ju den svenska missionen. Sångerna och psalmerna är desamma, många traditioner likaså.

Hemma i båda

För elva år sedan startade Mengesha tillsammans med två kompisar en Mekane Yesus-grupp i Skärholmen. Församlingen har ett 50-tal vuxna medlemmar och lika många barn. Gruppen samverkar med Svenska kyrkan i Skärholmens församling och firar många gudstjänster i deras lokaler. Mengesha ägnar en stor del av sin fritid åt att förkunna, göra hembesök, delta i bibelstudium, göra närradio. Även hustrun Saba och de tre barnen är aktiva i församlingen på olika sätt.

Mengesha drar ingen skarp gräns mellan Mekane Yesus och Svenska kyrkan. Han känner sig hemma i båda. Arbetet som vaktmästare i Brännkyrka församling är varierat och utåtriktat. Ganska ofta uppstår spontana samtal om tro mellan Mengesha och enskilda församlingsbor.

– De undrar hur jag tror, frågar om min kyrka. När jag berättar kommer igenkännandet: ”aha, det är ju nästan samma som vi!” Sådana samtal är viktiga och roliga för mig.

– Jag älskar mitt jobb och mina arbetskamrater. Och det är ju i kyrkan jag vill verka.

Det svenska språket är fortfarande en barriär som han ibland känner sig hindrad av. Men han är ihärdig. Efter SFI-studier gick Mengesha fordonstekniskt gymnasium här i Sverige och efter ett tag Svenska kyrkans grundkurs. Senare började han läsa teologi på universitetet. Nu är han 41 år och har en stark önskan att växa vidare.

– Jag skulle vilja bli präst – i Svenska kyrkan. Jag känner en kallelse, och den vill jag följa.

Kari Malmström