Porträtt

Marianne Hugo-Julin har lätt att se det positiva. Varje dag är en gåva.

Foto: Håkan Flank

Hon hittar guldkornen som förstärker tron

”Att tro på Gud” är inget man gör en gång för alla. Livet igenom växer man och får nya perspektiv. Marianne Hugo-Julin, kyrkvärd i Brännkyrka församling, har alltid stått fast förankrad i sin tro. Men den bitvis tunga ”kravkristendom” hon växte upp med har hon frigjort sig från. Idag ser Marianne kärleksbudskapet som det centrala.
– Kärleken gäller! säger hon.

Få människor har väl tackat ja till ett uppdrag med större glädje än Marianne Hugo-Julin. När hon fick bli kyrkvärd i församlingen blev hon jätteglad. Att gå i kyrkan och delta i en gudstjänstgemenskap har varit självklart för henne i alla år.

– Mamma gick i kyrkan och jag följde gärna med. Att vara kristen har alltid varit naturligt för mig. Jag flyttade mycket som barn, pappa var järnvägare. Det första mamma gjorde när vi kom till ett nytt ställe var att gå med i kyrkans syförening för att få bekanta.

Tar tid att bli hemma

Idag bor Marianne i Örby slott, bara några minuters promenadväg från Brännkyrka kyrka. I hennes hem råder lugn och harmoni. Ljusa luftiga rum, klassisk musik i högtalarna, konst på väggarna. På bordet står en morotskaka framdukad.

Hon kom till församlingen för 15 år sedan, och valde allt oftare Brännkyrka kyrka för att fira gudstjänst. Det tar tid – och måste få ta tid – att bli ordentligt hemmastadd, känna kyrkan som ”sin”, menar hon.

– Det tog ännu längre tid för mig att söka upp Fruängens kyrka, idag går jag gärna där. Det är bra att vi har två kyrkor, två små ”församlingar” i församlingen, de kompletterar varandra fint.

– För något år sedan gick jag också med i Besöksgruppen, men jag är inte säker på att det är riktigt rätt för mig. Jag är egentligen väldigt blyg! Det är ingen konst att tala i egenskap av en roll, till exempel som tandläkare, som varit mitt yrke. Men i rent personliga möten är jag inte tillräckligt framåt.

Tolerans och vilja att förstå

Kyrkvärdsrollen passar perfekt, för den är samtidigt personlig. Hon trivs med att ta hand om kyrkobesökarna, bry sig om dem.

– Jag tjänstgjorde en del när kyrkan höll öppet efter Asienkatastrofen. Då märktes det så tydligt hur viktig kyrkan är, folk sökte sig dit, tände ljus. Det är sorgligt när människor utträder av krasst ekonomiska skäl. Jag tror att många ändå behöver kyrkan ”att bottna i”, behöver tryggheten.

Marianne är lågmäld, resonerar sig fram. Hon är samtidigt engagerad, gestikulerar för att understryka det hon vill förmedla. Mycket av hennes framtoning präglas av tolerans, en vilja att förstå. Känner hon igen sig i det?

– Toleransen, den har jag nog lärt mig i Focolare, säger hon eftertänksamt.

Focolare är en kristen rörelse, grundad i Italien under kriget och ursprungligen katolsk. Idag är den uttalat ekumenisk, betonar enheten, och har förgreningar också utanför den kristna kultursfären.

Kärlek istället för krav

– Man hittar guldkorn både här och där. Jag minns att jag som ung ställde höga krav på mig själv. Det var så jag upplevde det kristna budskapet. När jag träffade på Focolare förstod jag plötsligt att det egentligen handlar om kärlek, den är det viktigaste. Kärleksbudskapet har blivit tydligare med åren i kyrkan, och det är väldigt positivt. Dömandet och fördömandet måste vi bort ifrån.

Marianne är änka sedan snart 20 år. Hon och maken Per hade en stark gemenskap, delade tron och hade också samma yrke. De träffades på Tandläkarhögskolan i början av 1960-talet. Så småningom bosatte de sig i Stureby och fick en son. Han var 23 år när det ofattbara hände.

– Per var bara 51 år när han dog, hastigt och totalt oväntat, berättar Marianne.

– Det var naturligtvis en enorm sorg. Men då hände också något med min tro. Jag märkte att jag bars, att vad som än hände så var jag inte ensam, det fanns någon som hjälpte mig. Nu visste jag, förut trodde jag.

Marianne ser något positivt i varje blad som vänds i livets bok. Hon trivs och har tusen intressen. Musik, böcker, qigong en gång i veckan ”jag har hållit på i tio år nu, det är härligt!”, och dessutom styrketräning sedan en tid tillbaka. Barn och barnbarn bor nära och de träffas ofta.

Ställer upp i valet

Marianne planerar också att engagera sig ännu lite mer i Brännkyrka församling. Under åren i Stureby satt hon en kortare period i Vantörs kyrkofullmäktige, men hoppade av.

– Just då kände jag att det blev för mycket. Jag trodde att jag som förtroendevald skulle kunna påverka mer, jag hade svårt att anpassa mig till den formella strukturen. På senare år har jag tänkt att det kanske måste få vara så, gå lite långsamt i beslutsordningen. Jag har faktiskt bestämt mig för att ställa upp som kandidat här i Brännkyrka i höstens kyrkoval.

Till hösten är det dock långt. Marianne har mycket inplanerat. Hon har ett fritidshus på västkusten och tillbringar somrarna där. Nu i dagarna packar hon för ännu en resa till Italien och en Focolare-träff. Hon tycker det är intressant och roligt att träffa folk från andra länder, det blir värdefulla möten. Och fast långt ifrån alla behärskar samma språk så brukar det lösa sig ändå. ”Man talar det man kan, och hjälper varandra.”

Kari Malmström