Porträtt

Margareta Fransson var med i församlingens konfirmationsgrupp för vuxna.

Foto: Håkan Flank

"Jag har bekräftat mitt dop och det känns bra"

För ungefär ett år sedan satt Margareta Fransson hemma i Västertorp och bläddrade i Brännkyrkabladet. ”Platser kvar i församlingens konfagrupp för vuxna” – en liten notis som fångade hennes uppmärksamhet. Kunde det vara något för henne? I flera år hade hon funderat på att någon gång konfirmeras, här fanns plötsligt möjligheten.

– Alla jag berättat för har blivit så förvånade. Va, kan man verkligen konfirmeras som vuxen?!

Margareta skrattar. Föreställningen att konfirmationen hör tonåren till är fast rotad hos många av oss. Hon blev själv glatt överraskad av upplägget i Brännkyrka församling. Det som lockade henne var just att vara del i en grupp, att få samtala och söka med andra, att till och med få åka på ”konfaläger” tillsammans.

– Jag ringde upp Ann-Christine, präst i församlingen, och sedan bestämde jag mig för att faktiskt göra det här. Det kändes spännande, och roligt. Det var aldrig något som helst krav att man verkligen skulle konfirmeras, utan det var ett helt öppet erbjudande.

Någon sorts sökande

Som 14-åring var Margareta inte ett dugg intresserad av kyrkan, det var aldrig aktuellt med konfirmation då. Hennes systrar konfirmerades, hon avstod, utan att egentligen ta avstånd. Det var bara så att intresset saknades.

Så småningom började hon sjunga i gospelkör, för att det är kul att sjunga.

– Och då blir det ju automatiskt så att man går i gudstjänster… och ordet ”gospel”, det betyder glädjebudskap – det är Guds ord vi förmedlar när vi sjunger. Det finns självfallet folk som kan sjunga i kör i åratal och ändå inte påverkas, men det gjorde jag.

Det lilla intresset började växa till någon sorts sökande. Margareta var 30 när hon hittade ”konfagruppen för vuxna”.

De var sex deltagare i gruppen. Ett par var varken döpta eller konfirmerade. På olika vägar hade de alla nått en punkt där de ville ge kyrkan och tron större utrymme.

I början tyckte Margareta att det kändes som om de andra ”kommit mycket längre”.

– Jag har ju ingen religiös bakgrund alls. Jag kände väl också att jag inte riktigt ville berätta allt om min egen resa, men det var det heller inget tvång att göra. Jag är väl också mer en lyssnare än en talare egentligen. Det var intressant och spännande att höra de andras berättelser: om tro, tvivel och längtan. Vi fick en väldigt fin gemenskap.

Hemmaträffar och läger

Först träffades gruppen ett antal kvällar på hemmaplan. Sedan åkte de på helgläger tillsammans. Margareta berättar om ett veckoslut fyllt av långa diskussioner, lågmälda samtal, god mat, fina andakter och myskvällar på madrasser på golvet framför brasan. Och många, många skratt.
Vad pratade de om?

– Allt möjligt! Gudsbilder, Jesus, hans liv och gärningar… väldigt mycket blev personliga samtal utifrån vars och ens upplevelser. Det var ganska mycket realiakunskap också. Vi gick igenom kyrkoåret, liturgiska färger, prästens kläder, sådana saker.

När det gällde dop och konfirmation delade gruppen alldeles naturligt in sig i par. Två valde att konfirmeras redan på lägret, två kring årsskiftet i Brännkyrka kyrka. För Margareta och ”konfakompisen” Lisbet blev det i Vårfrukyrkan. Det var i vårvintras, den allra första konfirmationsgudstjänsten som firats i den kyrkan. Vid alla tre gudstjänsterna har alla de andra varit med. Gruppen har delat de stora ögonblicken med varandra.

Margareta utstrålar lugn. Hon formulerar sig med omsorg. Det märks att hon tar frågan om tro på allvar. Samtidigt är hon noga med att tona ner det ”högtidliga”.

– Det här med att tro på Gud behöver inte vara så dramatiskt. Jag har inte sökt efter en ”motvikt till stressen” eller något sådant. Jag vill hellre se tron som något man kan ha med sig i vardagen hela tiden, som bara finns där. Tron kan vara ett stöd, en trygghet, en kraft. Det tror jag att många missar, de har inte den bilden av kyrkan.

– Man måste ha lite lugn och ro. Det är svårt att leta sig fram, man måste ta sig tid. Dessutom går det lite i perioder det här med min tro. Det beror ganska mycket på hur jag mår, och jag har märkt att i svåra stunder känns Gud faktiskt längre bort. Mår jag bra är det mycket lättare.

Inget att förlora

Margareta har visserligen flyttat till Farsta nu, men bandet till Brännkyrka församling består. Om bara några veckor är det dags för återträff i konfagruppen, och självklart ska hon gå.

– Och jag kommer nog alltid att ha en speciell relation till Vårfrukyrkan. Det var ju där jag konfirmerades. Det är en skillnad, det tänker jag – det betyder något viktigt att en präst, på ”uppdrag av Gud” gör det här, konfirmerar mig. Jag har bekräftat mitt dop och min tillhörighet i kyrkan och det känns bra. Jag är jätteglad att jag tog den här chansen. Har man ett intresse och går och funderar är det ju viktigt att ta reda på om det finns något som bär. Man har inget att förlora – tvärtom.

Kari Malmström