Porträtt

Foto: Håkan Flank

Linda Jonsson är på väg tillbaka. Nu är hon pigg på livet och dess möjligheter.

”Man behöver inte vara stark för att kunna hjälpa andra”

Linda Jonsson vet hur det känns – att tappa fotfästet i tillvaron, inte kunna göra någonting längre, att bara inte orka. Sommaren 2004 drabbades hon av utmattnings- depression. Vägen tillbaka är lång och knagglig. Och hon vet redan, att exakt som det var innan – när hon var den ”gamla” Linda – så blir det aldrig mer.

Utmattningsdepression, det är den medicinska benämningen på vad som i dagligt tal kallas utbrändhet. När den drabbade Linda var hon 33 år. I hela sitt liv hade hon varit högpresterande, ”duktig”, skärpt och strukturerad. Grundskola och gymnasium klarade hon med glans, liksom civilingenjörsutbildningen vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Efter studierna flyttade hon hem till barndomsstaden Örebro och började arbeta på Länsstyrelsen med infrastrukturplanering. Hon var framgångsrik, en kraft att räkna med.

– Men man pajar långsamt fast man inte märker det, säger Linda. Och livet är ju mer än bara jobb. Människor och relationer kan också ta kraft.

Spela fel pjäs

Lindas gamla förhållande tog slut och hon träffade en ny kille, som bodde i Skåne. Linda sökte och fick jobb i Malmö. I juni 2000 började hon arbeta som projektledare för uppbyggandet av en helt ny stadsdel. Det var krävande, närmast ”kaotiskt”, menar hon, men hon hade ju fått jobbet på sina uppenbarligen finfina meriter.

– Jag kom aldrig in i jobbet ordentligt, och tvivlade hela tiden på att detta var vad jag skulle göra. På nätterna drömde jag att jag spelade teater, men det var fel pjäs… jag kunde inte replikerna. Jag var jättetrött jämt.

Efter ett år orkade hon inte längre. Hon kände att hon bara måste få sova, allt annat var underordnat.

– Jag var nog inte utbränd då, men ”vidbränd”, säger hon. Förhållandet hade tagit mycket stryk och tog slut. Och jag blev sjukskriven.

Hon erbjöds en kurs i stresshantering och fick bra kontakter med såväl läkare som psykolog.

Men hon var väldigt långt hemifrån. I Västertorp, Stockholm, bodde hennes syster, och med viss vånda bestämde sig Linda för att flytta hit.

– Det är läskigt att släppa den trygghet man har. Men förutom Försäkringskassan och mina läkare hade jag ingenting därnere.

Linda skrev sig i Stockholm men ambulerade mellan Västertorp och Örebro. Hon arbetstränade, gjorde korta inhopp hos gamla arbetsgivare, gjorde studiebesök i nya branscher.

– Jag var helt fixerad vid att få ett arbete. Men allt nytt sliter hela tiden!

Till slut sa kroppen ifrån. Hon fick en stresskollaps med ögonflimmer, känselbortfall och en fullständigt förlamande trötthet. Nu efteråt kallar hon det ”ett totalt känslomässigt släpp”. Äntligen brast behärskningen, kontrollen.

– Då var det verkligen ”back to basics” som gällde. Äta, sova, röra på sig. Jag flyttade hem till mina föräldrar – ja, de fick faktiskt hämta mig. Jag klarade ingenting själv. Och äntligen förstod jag att jag måste få hjälp, och vågade öppna mig för att ta emot hjälp.

En kompis frågade ”var har du Gud nu, då?” – och det var en tankeställare. Linda har alltid haft en tro, om än oreflekterad.

– Kropp och själ hänger ju ihop. Den andliga dimensionen är viktig. Jag funderade så mycket… ställde verkligen svåra livsfrågor. ”Varför finns jag?” – det undrade jag ofta. Tänk, hur onödig man känner sig när man förlorat arbetsförmågan!

En glänta i skogen

Men hon blev bättre. Äta, sova, promenera, ge själen utrymme. Linda kom på att Gud bodde i skogen.

– Jag hittade en egen glänta, satt där och grät och frågade ”hur blev det så här?”, tömde ur mig all sorg, ensamhet, förlust. Man är ju rädd också… Jag har alltid klarat mig själv, vad skulle hända nu?

Hon flyttade tillbaka till Stockholm och Västertorp i vintras. En kompis såg Brännkyrka församlings annons om ”Meningen med livet?” – en samtalsgrupp för utbrända. Linda anmälde sig.

– Att hamna i ett sådant sammanhang är också läskigt. Att inte känna någon, inte ha kontroll över situationen. Det gäller att sitta kvar och inte springa därifrån!

– Men jag upptäckte att det är skönt att känna igen sig. Och att kunna släppa skammen. Det hjälper mig att slippa låtsas.

Hon blixtrar till och säger med hetta:

– Det här är verkligen ingen ärofull sjukdom, det är otroligt skamfullt. När man har levt med myten om sig själv som stark är det så svårt att inse att det inte är sant.

Linda skrattar ironiskt åt sig själv. Det gör hon ofta. Hon utstrålar en enorm styrka i sin nyfunna självinsikt. Samtidigt verkar hon vilsen, osäker. Vem är hon egentligen? Nu när den hon trodde att hon var inte finns längre?

En sak är i alla fall klar. Det nya livet blir något helt annat än det gamla.

– Jag har fått göra ett intressetest via Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och det var ganska talande. Det är ju inte teknik jag vill ägna mig åt, utan människor. Att jag sökte mig till samhällsplanering en gång i tiden var väl ett uttryck för det…

Hon ansökte om att få arbetsträna i Brännkyrka församling, och nu är hon här ända till 16 december.

– För mig är det viktigt att höra till, och här har jag ett sammanhang. Nu ska jag ta reda på hur mycket jag orkar med. Jag håller på att lära mig att inte vara perfekt, att vara sårbar – och att erkänna det. För man behöver inte vara stark för att kunna hjälpa andra. Det räcker med att vara människa.

Kari Malmström