Porträtt

Här är kyrkopolitikern som kör på sitt eget spår

Politik är att vilja. Det gäller också kyrkopolitik. Den som tar del av protokollen från Brännkyrka kyrkoråd och kyrkofullmäktige kan se att Centern ofta har en alldeles egen vilja. Det kan handla om att säga nej till olika förslag, och komma med egna istället.
– Vi tycker helt enkelt inte alltid som de andra, säger Lennart Nilsson, Brännkyrkacenterns starke man i kyrkorådet.

Lennart Nilsson beskriver sig själv som ”en gammal envis lokförare”. Särskilt gammal är han inte, 52 år, och envis? Tja, han vet vad han tycker och det står han för, ibland ganska envist. Lokförare är han. Hör du till pendeltågsresenärerna har du säkert åkt med Lennart åtskilliga gånger.

Lokföraryrket är faktiskt en förverkligad pojkdröm.

– Jag jobbade i fotoaffär i tio år, sysslade mycket med fotografering och mörkrumsarbete, och trivdes med det. Men så sökte SJ folk och då tog jag chansen. Sedan början av 80-talet har jag kört tåg.

Det har han egentligen gjort ännu längre. Lennart blev redan som tonåring engagerad i museijärnvägen i Mariefred. Varje sommar körde han ånglok där, och det gör han fortfarande då och då. Intresset finns i blodet, morfar var järnvägare.

Lennart är facklig ordförande på sin arbetsplats. Han var en av dem som bytte arbetsgivare från SJ till Citypendeln när SL handlade upp pendeltågstrafik för några år sedan. Övergången var turbulent, motståndet stort hos många anställda.

– Jag hade även tidigare varit fackligt aktiv, nu högg jag direkt. Jag ville satsa på att vi skulle få det så bra som möjligt och engagerade mig hårt.

– Med facit i hand måste jag medge att avreglering och en öppen marknad inte behöver innebära sämre villkor för de anställda. På många sätt har vi fått det bättre.

Saknar Centerns röst

Lennart är infödd Älvsjöbo och aktiv centerpartist sedan många år – hur många minns han faktiskt inte. Engagemang i Älvsjö Byalag ledde honom in på politikens bana. Det var på 70-talet, när Centern var stort. Idag jobbar partiet i motvind, åtminstone i storstaden Stockholm. Vid valet -98 åkte man ur både kommun- och landstingsfullmäktige.

– Jag saknar vår röst i kommunalpolitiken. Vi i Centern har inte riktigt samma åsikter som de traditionella ”blocken”, vi är till exempel mycket miljö- och trafikmedvetna. Kyrkan är just nu den enda lokala nivån där vi är representerade.

Och i Brännkyrka församling har de valt att stå utanför både den borgerliga majoriteten och den socialistiska oppositionen. De kör på eget spår, reserverar sig, ”säger nej”, driver egna frågor. Är de bakåtsträvare? Bromsklossar? Nej, det tycker inte Lennart.

– Vi vill ”tänka efter före”, inte genomdriva förändringar för snabbt. Det är viktigt att bevara sådant som är bra. Vi ville till exempel behålla kyrkan i Västertorp, och vi hade hellre satsat på en förskola i församlingens regi än en ny kyrka i Fruängen. Vi fick inte gehör får våra idéer, tyvärr – men sådana är de demokratiska spelreglerna.

– Jag tycker det är viktigt att vi som förtroendevalda verkligen företräder församlingsborna, och jag vill att de ska ha större inflytande, även i detaljfrågor.

Särskilt ofta ser man inte Lennart i församlingens kyrkor. Men väl i andra. Han är hängiven körsångare sedan många år, har sjungit i bland annat Hägersten, Maria Magdalena och nu Vantör. Han och sambon Ann Christin träffades i en kör och sjunger fortfarande tillsammans.

– Kyrkomusiken är viktig. Den kan vara ett sätt att nå nya kyrkobesökare, i synnerhet om de lyckas få en andlig upplevelse av en konsert.

Gillar djur och natur

– Eftersom jag är engagerad på annat håll hinner jag inte så ofta till kyrkorna i Brännkyrka. På sätt och vis kan jag tycka att det är förlegat att man ”hör” till församlingen där man bor. Personligen skulle jag gärna se att man fick välja församling.

Och vem vet? Kanske skulle Lennart då så småningom välja församlingen i Nykvarn. Där ligger fritidshuset och den lilla båten. Lennart trivs i skog och mark, tycker om att iaktta djur och natur.

– Jag har en elsnurra på båten – miljövänlig, säger han med glimten i ögat. Motorn hörs knappt så den skrämmer inte fåglarna. Snart är det dags igen, att ge sig ut och kolla var hägern har sitt bo i år. Det är också en andlig upplevelse.

Kari Malmström