Porträtt

Foto: Håkan Flank

I tron på Gud och i kyrkans gemenskap har Kenneth Engström funnit glädje och ro.

När livet gick sönder – då kom Gud och öppnade mot en ny framtid

Han är en av dem som ofta firar gudstjänst i Vårfrukyrkan på onsdagskvällar. Här i sin hemförsamling har Kenneth Engström hittat ännu ett sammanhang som bär. Flera av de stationer han har passerat på sin livsresa har varit tuffa, men i tron på Gud kan han numera landa. Varje dag inbjuder till en fördjupad Gudsrelation.

– Jag tror att det finns någon som vill mig väl, att Gud älskar mig utan krav, jag måste inte prestera något, säger Kenneth. Det är en befrielse att känna det.

Han är försynt och lågmäld, formulerar sig med omsorg. Att han lagt åtskillig energi på att ”jobba med sig själv” märks i varje ord. Han har haft mycket att bearbeta och försonas med. Kenneth är nykter alkoholist sedan nio år. Men han gör ingen stor grej av sin bakgrund, utan fokuserar mer på sin andliga resa.

– Tro är individuellt, Gud möter oss alla på olika sätt. Jag är den jag är med de erfarenheter jag har. Jag kan bara berätta vad som hänt mig. Men visst, utan att predika så försöker jag hjälpa andra som också har beroendeproblem.

Tröst i flaskan

För Kenneth började det med en trasig uppväxt, där han som storebror tidigt fick ta för stort ansvar, både för sina syskon och sina föräldrar. Pappa drack och mamma gjorde Kenneth till sin förtrogne. Trots att han inte ville det, sökte han själv tröst i flaskan i tonåren.

– Jag oroade mig jämt för hur det var hemma, orkade inte vara närvarande i skolan. När jag provade sprit hittade jag avslappningen.

Förrädiskt smög sig beroendet på honom. Han träffade en tjej och fick en dotter, men relationen sprack efter några år. Länge klarade han att både jobba och dricka. Han arbetade huvudsakligen som byggnadsarbetare, ett fritt jobb där drickandet var ganska lätt att maskera.

– Livet var ett konstant spänningstillstånd, berättar han. Jag var ”ständigt på väg” – alkohol blev det enda sättet för mig att lugna ner mig.

Så träffade han Cecilia, bildade ny familj och fick två döttrar till. Men fortsatte dricka. Han visste helt enkelt inte om något annat sätt att hantera livet. Att det blev slitningar i familjen var ofrånkomligt.

– Cecilia visade ett otroligt tålamod, men ställde till slut ultimatum. Vi skulle gå i familjerådgivning och jag skulle ta tag i mitt drickande. Men inte ville jag ställa upp på det…

Istället valde han en garanterat självdestruktiv väg som bara kunde sluta i katastrof. Han jobbade nu som telefonsäljare – en framgångsrik sådan.

– Snacka har jag alltid varit bra på, säger han och ler. Mina chefer fattade aldrig att jag hade problem, trots att jag ofta var berusad även i jobbet.

Krasch och nystart

Så kom kraschlandningen. En dag struntade Kenneth i jobbet och gick in för att supa till rejält. Han slocknade i en glänta i skogen, missade att hämta dottern och kom till slut hem i ett eländigt skick.

Nu hade Cecilia fått nog. Hon flyttade med barnen och tog ut skilsmässa via advokat. Kenneth låg hemma i sängen och drack. Tredje natten fick han besök av sin bror och äldsta dottern, och polisen. Han blev inlagd på Huddinge för avgiftning.

– Och där fanns folk som kunde det här med alkoholproblem. Tolvstegsprogram fanns i närheten och jag fick permis för att gå dit.
Kenneth beskriver det som ett ”fönster” – hur man under en begränsad tidsrymd är mottaglig för hjälp. Just när Kenneths fönster öppnade sig fanns också hjälp att få.

– Jag minns hur en av ledarna i tolvstegsprogrammet liksom ”lyste”, han utstrålade frid. Då kände jag, att det där som han hade, det ville jag också ha. Att jag fick chansen att gå den behandlingen förändrade mitt liv.

Ändå är det förstås Kenneth själv som gjort jobbet, med stöd av en högre makt.

Tidigt under behandlingen sa ledarna: ”Om ni ska klara det här, då måste ni tro på något. Det behöver inte kallas Gud men ändå något.” Inom Kenneth vaknade en halvt undangömd längtan, en tro som legat och slumrat i alla år.

– Jag bestämde mig att ge Gud en chans, gav mig verkligen hän i mitt sökande.

– Det gäller mycket i min livsvandring, jag känner att det varit ”meningen”. Jag har mött just dem jag behövde, just då när jag behövde dem. När jag bröt med alkoholen tog jag liksom tag i en ledstång, och så länge jag hållit fast vid den så har det gått bra.

Det var fler än Kenneth som fick möjlighet att ta tag i ”ledstången”. Även om familjen spruckit fick barnen och Cecilia hjälp som led i Kenneths behandling – och de är vänner idag.

– Ur den stora sorgen och traumat kunde det bli något bra ändå, säger Kenneth. Gud använder oss, för att hjälpa varandra.

Komma Gud närmare

Det tog tid för honom att bygga upp sitt liv igen. Via lägenhetshotell och träningslägenhet hamnade han i Västertorp, där han bott i sex år. Numera jobbar han som personlig assistent. Dessutom har kyrkan och volontärsysslor där tagit stor plats i hans liv de senaste åren.

I tolvstegsprogrammet ingår deltagande i självhjälpsgrupper, men Kenneth kände snart att han inte kunde komma Gud närmare där. Han sökte sig till kyrkan.

– Först gick jag till Allhelgonakyrkan på söder. Den gemenskapen betydde mycket för mig.

Men Kenneth kände ett behov av att gå vidare, att utvecklas. Han bad till Gud: ”öppna något mer för mig” – och bara ett par dagar senare träffade han en diakon i S:ta Clara, som bjöd in honom dit. Numera har han regelbundna uppgifter som förbedjare i gudstjänsten och hjälper till ute på Malmskillnadsgatan ungefär en gång i månaden.

Så småningom sökte han sig också till Brännkyrka församling.

– Jag kom till Vårfrukyrkan en onsdagskväll. Det var stämningsfullt, dämpat, jag kunde koncentrera mig på ordet, på det kontemplativa. Man kan behöva lite av allting. Det är lätt att fastna i en form, men tron pågår hela tiden, man måste vara beredd på förändring. En levande tro står inte still.

Ärlig mot sig själv

Sedan dess är Vårfrukyrkan en av hans kyrkor. Här upplever han ett lite närmare sammanhang än i de stora innerstadsförsamlingarna.

I höstas gick han med i ”På spaning efter andlighet – en samtalsgrupp för troende, tvivlare och sökare”. Gruppen träffas i Vårfrukyrkan var fjortonde dag.

– Det var ett spännande namn på en samtalsgrupp, jag tänkte att det här kan ju vara vad som helst – och det är det också! Samtalet är totalt fritt, man kan tycka och tänka vad man vill, alla respekterar varandra.

Kenneth förefaller harmonisk, trygg, ganska nöjd med livet.

– Jag mår jättedåligt ibland, dyker ner i sorg och deppighet. Jag har mött mycket elände också sedan jag blev nykter, men nu finns inte alkoholen som alternativ. Jag lever ensam, och är rädd för att binda mig igen, samtidigt som jag saknar att dela livet med någon.

– Livet är knepigt, och på något sätt måste man igenom också det som är svårt. Man måste också vara ärlig mot sig själv. Det var först när jag erkände att jag inte klarar alkoholen som något kunde förändras, säger Kenneth och återger ett citat han fångat någonstans: ”Lerkrukan måste gå sönder för att ljuset ska nå in.”

Kari Malmström