Porträtt

Hon har upplevt ett helt sekel och är fortfarande pigg på livet

Jag gillar att träffa folk och att uppleva saker. Som pensionär har man gott om tid och hinner göra mycket. Brännkyrka församling ordnar många trevliga samlingar och aktiviteter som jag ofta deltar i. Andakterna på Långbrobergs servicehus missar jag sällan! Det säger Katarina Beckman, 100 år gammal och mycket pigg på livet.

Det är högsommar när Brännkyrkabladet träffar Katarina Beckman. Blomsterprakten är fantastisk bakom grinden till trädgården i Långbro. Pelargoner, fuchsior, lejongap och dahlior samsas glatt med sallad och persilja.

Odling och blommande växter hör till Katarinas största intressen. Hon sår och planterar, gallrar och rensar. Det enda hon behöver hjälp med är gräsklippningen.

Katarina bär sina år med lätthet. Hon är glad att hon fått vara pigg och frisk så länge, men något universalknep kan hon inte avslöja.

 

– När jag var på apoteket nyligen för att hämta ut några piller, så frågade personalen ”Va, har du ingen mer medicin?” – och sedan ”Hur har du levat egentligen?!”, skrattar hon. Jag hade inget svar förstås, jag har väl helt enkelt haft tur med generna, alla mina systrar har också blivit gamla. Bara min bror dog ung, han stupade i andra världskriget.

Katarina föddes på svenskön Ormsö i Estland, då en del av tsar-Ryssland. Hon är nummer fyra av åtta syskon. Som den snabbtänkta och vetgiriga människa hon är beklagar hon än idag det dåliga skolväsendet. Katarina ville gå i skola, en bra skola.

– Jag hade tur. När jag var 18 antogs jag till en folkhögskola med svenska lärare, berättar hon. Det var precis efter första världskriget, och det var brist på allt. Vi elever måste själva ha med oss porslin, handfat, sänglinne – och till och med säng! Men jag fick min utbildning.

24 år gammal flyttade Katarina till Finland för att arbeta som hembiträde. Till Sverige kom hon 1930. Hon träffade blivande maken Lars, också han från Ormsö. De gifte sig 1941 och bosatte sig i Bromma.

– Jag ville pröva något annat än att arbeta i familj, och tog en kurs i tillskärning och sömnad. Sedan arbetade jag i en syateljé, och där började jag sjunga i kör. Arbetsgivaren tog dit blivande musikdirektörer som övade stämsång med oss. En lite annorlunda personalvård kanske, men väldigt trevligt.

 

Sången blev också Katarinas väg in i Brännkyrka församling. 1962 flyttade hon och Lars till Älvsjö. Katarina gick med i en av församlingens sånggrupper, och snart också i Brännkyrka syförening. Vid det laget hade Katarina bytt yrkesbana ännu en gång. Efter några Röda korset-kurser fick hon arbete på Sabbatsbergs sjukhus, där hon blev kvar fram till pensionen.

– Som ung pensionär var jag mycket aktiv. Jag gick och sam i Liljeholmsbadet två gånger i veckan och var med i två sånggrupper. Min man hade segelbåt och ägnade mycket tid åt den. Jag var med ibland, vi seglade mycket i Mälaren.

1990 gjorde Katarina sin första resa till Estland sedan 1938. Målet var barndomens Ormsö där kyrkan skulle återinvigas efter att i över ett halvt sekel ha använts som stall. Resan ordnades av Estlandssvenskarnas förening.

– Det blev verkligen ett minne för livet. Vi fick inte angöra bryggan utan fick ligga ute på redden och blev inrodda i jollar. Maten serverades på stranden. Estland var ännu inte fritt då, men ryssarna var mycket vänliga och hjälpsamma. De bildade kedja och tog emot oss från jollarna, berättar Katarina.

Det blev flera resor till Estland under 90-talet, och återknytande av gamla kontakter.

Katarina blev änka 1998. Maken bodde på Solberga äldreboende under sina sista tre år, och Katarina var där så gott som dagligen. Hon är idag med i Brännkyrka församlings Besöksgrupp, och besöker regelbundet makens kusin på Långbroberg.

 

100-årsdagen i slutet av maj firades med ett hejdundrande kalas. Sammanlagt ett åttiotal personer slöt upp, bland andra kyrkoherde Torkil Nilson, församlingssyster May Nikali och diakon Rakel Kinnunen från Brännkyrka församling. Grannarna tvärsöver gatan kom utklädda till vaktparaden och bjöd på glad musik. En systerdotterdotter hade styrt om att kungahuset uppvaktade med telegram.

Katarina visar bilder från den stora dagen, serverar kaffe och hembakt äppelkaka. Katten Cissy, ”uppkallad efter ett mohairgarn”, kurar belåtet ihop sig i hennes knä och spinner ljudligt.

– Det enda som är ledsamt med att vara så här gammal, det är att många nära och kära har gått bort. Men jag har lätt att hitta nya vänner, och är absolut inte ensam, förklarar Katarina. Jag tar dagen som den kommer och har aldrig tråkigt. Och när församlingens verksamheter drar igång till hösten finns gott om tillfällen att träffa folk.

Kari Malmström