Porträtt

Foto: Håkan Flank

Inger Palm tillsammans med maken Arne i deras trivsamma lägenhet i Fruängen.

Hon har bjudit på sång och glädje i flera decennier

Om man kunde ”backa bandet” 20 år tillbaka i tiden och säga ”Inger Palm” skulle de flesta aktiva i dåvarande Brännkyrka församling få en aha-upplevelse. Många får det fortfarande. I åratal var Inger en uppskattad och omtyckt värdinna och sångsolist på olika församlingsträffar. Fruängens kyrkliga syförening har upplevt glansdagar under hennes ledning. Att glädja andra och bry sig om dem har alltid varit viktigt för henne.

Inger Palm och maken Arne bor i Fruängen, bara något kvarter från kyrkan. Ändå är det långt dit numera. Åldern har tagit ut sin rätt, Inger har utslitna höftleder och Arne en värkande rygg.

– Jag tackar Gud för att vi bor på nedre botten, säger Inger.

Hon låter sig inte besegras av rörelsesvårigheterna, även om hon måste åka taxi till frissan och med möda lyckas ta sig till syföreningens möten var fjortonde dag.

Radarpar

Inger och församlingen hittade varandra i början av 1970-talet. Inger hade dessförinnan inte deltagit i församlingens liv, även om en gudstro och ett intresse alltid funnits. Men hon var upptagen med jobb och familj. Nu var hon nyligen pensionerad och hade en väninna som hjälpte till med serveringen på församlingens pensionärsträffar. Träffarnas primus motor var prästen Gösta Engwall. Inger hade inte varit där många gånger, förrän någon sa till Gösta: ”men hon ska väl inte servera, hon ska ju sjunga!”

– Och så frågade han om jag ville sjunga, och sedan var jag fast!

I över två decennier var Inger och Gösta radarpar bakom hundratals trivselträffar, sångfestivaler och lovsångsgudstjänster i församlingen. På sångfestivalerna ackompanjerade Arvid Sundin och Stig Holm, dubbelpianister, och trombonisten Carl-Eric Suttner, på trivselträffarna pianisten och dåvarande Fruängsbon Inga-Lill Eriksson.

– Dessutom hade Gösta en enorm förmåga att få tag på kändisar som ville vara med på träffarna. Vi hade Thore Skogman här, och Bertil Boo, Emil Iwring och Asta Jaeder, Trio med Bumba och många, många fler.

Träffarna avslutades alltid med att Gösta gav deltagarna ett par ord på vägen, och så sjöng Inger ”Guds frid”. Inga applåder, bara ett stilla avslut.

Förutom på sammankomsterna hemma i församlingen medverkade Brännkyrkateamet, som de kallades, ibland hos missionsförbundet, stadsmissionen, frälsningsarmén… Bland annat sjöng Inger flera gånger för stadsmissionen på söndagsmorgnar när de utspisade hemlösa.

– Jag frågade dem vilken sång de skulle vilja höra – och vet du vad de valde? ”Hälsa dem därhemma”…

Inger låter de hemlösas önskesång tala för sig själv. Omsorgen om andra människor går som en underström i allt hon berättar. På alla sammankomster var hon noga med att personligen välkomna var och en som kom, även om de ofta var flera hundra.

– En gång när jag som vanligt gått runt borden och hälsat på alla, så märkte jag plötsligt en hel massa ögon fästade på mig. Jag hade glömt ett av borden!

Jättefestivaler

Inger skötte mycket av det praktiska bakom kulisserna i Brännkyrkateamets omfattande verksamhet. Hon ordnade bland annat pingstresor till Tällberg i Dalarna femton år i rad, och flera mannekänguppvisningar och hattparader på trivselträffarna. Ett par gånger arrangerade teamet jättefestivaler i Stockholmsmässans lokaler. Då kom nära tusen besökare. Två gånger fick Inger vara med i TV-programmet ”Ta en kaka till” – ena gången handlade det om sångfestivalerna, andra gången om Syföreningen.

I februari 1992 dubbades hon till ”Riddare av Brännkyrkaorden”, som dåvarande kyrkorådsordförande Iwan Eskel formulerade det. Hon tilldelades församlingens förtjänstmedalj, som hon med stolthet burit vid högtidliga tillfällen sedan dess.

– Jag kände mig verkligen uppskattad, tänk att jag fick en utmärkelse. Visst har jag jobbat som sjutton här i församlingen, men det har ju varit så roligt!

Nästa år blir Inger 90 år, Arne fyller 95. Trots krämporna vill de klara sig själva, det enda hemtjänsten fått ta hand om än så länge är golven. Utan hjälp från sonen och dottern skulle det inte gå. Krukväxterna var länge ett problem, eftersom de inte orkade vattna dem tillräckligt ofta. Växterna dog och de fick köpa nya. Men så sa dottern att ”det finns ju så många fina konstgjorda numera”, och skaffade sådana istället.

Ingers och Arnes krukväxter ser alla högst levande ut, och några av dem är också det. Nu gäller det att hålla reda på vad som ska vattnas och inte.

– En dag sa jag till Arne att vattna nu begonian där – och se till att vattna ordentligt också – men den skulle ju inte ha något! Vi fick torka istället… Jag tror att vi skrattade en hel eftermiddag åt det där!

Trivas och må bra

Skrattet är aldrig långt borta hos Inger. Humor och dråpligheter gillar hon. Trots att hon bott i Stockholm i nästan 70 år är hon omisskännlig göteborgska i själ och hjärta. Hon har många roliga historier på lager. När hon blev ordförande i Fruängens syförening satsade hon på att få medlemmarna att skratta, trivas och må bra – och det lyckades.

– Det var ganska allvarsamt när jag kom in där. Men då sa jag att ”nää, nu handarbetar vi hemma istället, och så pratar vi och har trevligt när vi träffas!” Det har vi verkligen haft också, och har fortfarande.

Efter 31 år lämnade Inger 2004 över ordförandeskapet i syföreningen. Men hon är medlem i allra högsta grad. När Brännkyrkabladet träffar henne är det bara några dagar kvar till julbasaren, och självklart tänker Inger vara med. Hur orkar hon?

– Jag har haft så roligt, har fortfarande så roligt – och det verkar jag ju säga om det mesta, skrattar hon. Det kanske är därför. Det här med att inte kunna gå, det är oerhört hindrande – men det är något man får lov att ta. Att jag hör dåligt och minns sämre får jag också lov att ta. Jag är tacksam över att jag är sådan att jag finner mig i det som är. Jag vill helt enkelt fortsätta ha så roligt jag kan.

Kari Malmström