Porträtt

Foto: Håkan Flank

Elisabeth Halldén och Inger Braun är inte alltid ense, men hittar ändå oftast en väg till samförstånd.

Kyrkopolitikerna som hellre samsas än strider

De är lika gamla, födda 1941. I trettioårsåldern valde de båda två att engagera sig politiskt för att kunna påverka saker och ting. Så småningom blev de kyrkopolitiker. Inger Braun är moderat och ordförande i Brännkyrka församlings kyrkoråd. Elisabeth Halldén är socialdemokrat och rådets vice ordförande. Två starka kvinnor, vana att ta ansvar och att stå för sina åsikter. Hur ser de på sin roll som förtroendevalda? Hör verkligen politik och kyrka ihop? Går de själva i kyrkan? Och tror de på Gud?

Jo, man törs fråga kyrkorådets ordförande om hon tror på Gud. Det gör hon, även om hon faktiskt inte går i kyrkan särskilt ofta.

– Jag kan göra insatser för kyrkan ändå, vara aktiv på mitt sätt. Självfallet är församlingens gudstjänstliv jätteviktigt, men jag har själv inte funnit tiden att delta, helt enkelt, säger Inger Braun.

Hon menar att mötet med Gud likaväl kan ske i trädgården, ute i naturen eller mitt i vardagen – att man kan skapa gudstjänst var som helst.

– Det jag brinner för som kyrkopolitiker handlar mycket om att värna Svenska kyrkan som samfund, att visa att det är viktigt att vara med, och att man kan vara medlem på flera sätt.

– Som förtroendevald har man möjlighet att sprida eller återuppväcka intresse för kyrkan, bara genom att berätta vad man gör, anknyter Elisabeth Halldén. Att stå för sitt engagemang, bland vänner, på jobbet, och så vidare. Jag är stolt över att vara kyrkopolitiker, även om jag fått utstå en hel del hån också, inte minst inom mitt eget parti.

För Elisabeth själv går dock socialdemokratin och det kristna kärleksbudskapet hand i hand. Hennes Gud är en hjälpande, stöttande Gud, fjärran från den straffande Gud hon tog avstånd från i ungdomen.

Tror på ”meningen”

Varken Inger eller Elisabeth hade någon aktiv ambition att syssla just med kyrkopolitik, även om intresset fanns där. Elisabeth hade viss kontakt med församlingen eftersom barnen gick i söndagsskola och senare deltog i ungdomsverksamheten.

– Så var det en kyrkopolitiker som ville sluta, och jag blev tillfrågad av min partiförening om jag var intresserad. Det är så med mig, att jag tror på ”meningen” med saker och ting. När något kommer i min väg så finns det en mening med det – så jag tackade ja.

Hon hamnade i kyrkofullmäktige och något senare i kyrkorådet. Då, i slutet på 80-talet, var kyrkopolitiken i Brännkyrka fylld av traditioner och de flesta företrädarna hade suttit på sina poster i många år.

– Jag började med att göra bort mig, kan man säga. Jag ville påverka, så jag började skriva ihop förslag och idéer utifrån vad jag själv tyckte att kyrkan skulle göra, utan att förankra i min partigrupp först – och det var inte populärt, skrattar hon.

Inger kom in i kyrkorådet något år senare, som ersättare för en ledamot som avgick i förtid. Efter kyrkovalet 1991 blev hon rådets ordförande och ledare för en koalition mellan de borgerliga partierna. Socialdemokraterna hade då haft majoriteten i flera decennier, så Inger fick i dubbel bemärkelse skapa sina egna traditioner.

Mer som förenar

Hur är det då i dagens Brännkyrka kyrkoråd? Finns det politiska motsättningar? Vad är det egentligen som skiljer partierna åt?

Inger och Elisabeth medger att det är mer som förenar. Det gäller inte bara dem själva, utan hela kyrkorådet. Visst finns en och annan hjärtefråga som drivs av enskilda partier eller ibland av enskilda förtroendevalda, men samsynen är stor.

– Vi försöker enas, diskutera oss fram, se det bästa ur församlingens synpunkt, säger Elisabeth, och Inger infaller:

– Kompromissen ligger ju i den demokratiska processen. Ingen kan få igenom alla sina idéer, man måste samla en majoritet bakom de beslut som fattas.

En moderat, en socialdemokrat. Visst skymtar deras olika politiska åskådning fram då och då under vårt samtal. Elisabeth betonar solidaritet och omsorg, Inger frihet och individualitet. Det fina i kråksången är att allt detta ryms inom det kristna budskapet.

Något de båda tror bergfast på är den öppna folkkyrkan, det demokratiska styret. De betraktar sig som företrädare för församlingsborna, kyrkans medlemmar. De vill båda att kyrkan verkligen ska vara öppen för alla, sökare och tvivlare likaväl som aktivt troende.

– Det finns så många som är på vandring mot tro, har behov av andlighet, säger Elisabeth. På sätt och vis är det väl kyrkans mål att väcka den där tron, och det tror jag man gör genom öppenhet. Jag tror också att vi inom kyrkan måste bli tydligare, profilera oss, utifrån det kristna budskapet ta ställning och tycka till i brännande samhällsfrågor.

– Jag tror att de allra flesta har en tro, fast de kanske inte är medvetna om det, säger Inger. Vår kultur bygger på en kristen tradition, så det är klart att jag kallar min tro kristen. Men hade jag vuxit upp i Turkiet hade jag kanske varit muslim, i Indien hindu.

Kyrkan har något för alla

Samtidigt är de medvetna om att Svenska kyrkan tappar mark, lite mer för varje år. Kanske inte när det gäller de aktiva deltagarna, men det passiva medlemskapet är inte självklart längre. Fler och fler väljer att utträda.

– Vi måste skrida till handling nu, säger Inger. Jag har engagerat mig i det här för att kyrkan inte ska försvinna – den är jätteviktig! Det är tragiskt när äldre människor, som aldrig tänkt tanken att utträda, går ur av ekonomiska skäl. Det kanske borde vara möjligt att differentiera avgiften. Men vi måste inse att vi är en kyrka nu, i vår tid. Och man behöver inte gå ur kyrkan bara för att man inte går dit!

– Ibland kan jag bli väldigt orolig för kyrkans framtid. Många tycker att gudstjänster är tråkiga och oengagerande, så är det, säger Elisabeth. Detta tror jag faktiskt påverkar många att gå ur kyrkan. Det är synd, för jag tror att inom Svenska kyrkan finns något för alla.

– Därför tycker jag att vi måste skapa fler nya gemenskaper, som berör människor idag. Mer av öppna forum, diakonal verksamhet, sådant som lockar barn, unga, familjer – och vara ute där människor finns, inte vänta på att de ska komma till oss.

Förankring utanför kyrkan behövs

Här talar två engagerade människor, med idéer, visioner och en tydlig förankring i sin kyrka och sin församling – även om de inte är särskilt flitiga gudstjänstdeltagare. Elisabeth var kyrkvärd under några år, och var naturligtvis då ofta i kyrkan. Sedan hon av tidsbrist avsade sig kyrkvärdskapet medger hon att det blivit glest mellan besöken. Hon menar i likhet med Inger att man kan göra insatser för kyrkan på andra sätt. Och att kyrkopolitikerna, med sin förankring i den ”världsliga” världen, utanför kyrkan, verkligen behövs.

Hur kan man påverka då? Vilket inflytande har en kyrkopolitiker?

– Jag tycker inte att vi som politiker ska lägga oss i detaljer, säger Inger. Jag betraktar oss som en modern styrelse, som har anställt en kyrkoherde och en kanslichef för att leda arbetet i församlingen. Vårt ansvar är att sätta ramarna, bland annat de ekonomiska. På samma sätt resonerar jag som skolledare, man måste ge lärarna frihet, lita på dem.

– Som förtroendevalda ska vi dra upp riktlinjer, fatta övergripande beslut, håller Elisabeth med. Det ”politiska” är att utifrån våra olika övertygelser försöka påverka hur resurserna styrs, vad församlingen ska satsa på.

Kari Malmström