Porträtt

Foto: Håkan Flank

Syster Hanne Bang har aldrig ångrat valet att bli nunna.

En nunna går aldrig i pension

Hanne Bang är en av de tre dominikansystrar som sedan förra sommaren bor grannar med Vårfrukyrkan. Deras kommunitet är inrymd i två lägenheter näst högst upp i det nya huset på Fruängsgatan. Syster Hanne är en stark personlighet, där humor, livsglädje och bestämda åsikter hör till det man snabbt lägger märke till i mötet med henne.

”Vad innebär det att vara nunna?” – så löd rubriken på det frukostcafé i Vårfrukyrkan där Hanne Bang var inbjuden gäst för ungefär ett år sedan. Ja, vad innebär det att vara nunna? I syster Hannes fall rymmer livet tusen och en aktiviteter, intressen och engagemang. Hon har en lång gärning bakom sig, där undervisning varit ett ledord. Nu som 75-åring har hon inte så många fasta åtaganden, men fortsätter att vara aktiv.

– En nunna går aldrig i pension! En gammal syster gör det hon kan på det ställe där hon blir satt, säger hon.

Som syster får man nämligen inte bestämma var man ska bo. Förr fick man ett brev där det stod ungefär: ”Du ska åka dit”, berättar syster Hanne. Numera blir man tillfrågad, även om man förutsätts att i första hand säga ja.

– När vi kom hit till Fruängen var det bara att försöka göra något bra av det. Vi tog bland annat kontakt med Brännkyrka församling.

Syster Hanne berättar om en samtalskväll i Vårfrukyrkan under ekumeniska böneveckan i januari i år. Dominikansystrarna, medlemmar i Svenska kyrkan och i Missionskyrkan träffades för att ge och få av varandra.

– Den kvällen betydde jättemycket för mig! Jag har mött medlemmar i er kyrka som jag upplever minst lika mycket gemenskap med som med mina egna. Jag har inte alltid varit ekumenisk, men jag har blivit. För mig är ekumenik ett aktivt levnadssätt. Man har något man vill ge, något man vill jämföra, och är öppen för att ta emot om och när man upptäcker något.

Vägskäl i livet

Hanne Bang växte upp i en ”blandreligiös” familj bosatt strax utanför Köpenhamn. Hennes mamma var katolik, pappa från början lutheran men konverterade tidigt. Hanne sattes först i skola hos S:t Josephssystrarna, men elva år gammal började hon i ett vanligt läroverk.

– Det var tufft! säger hon med eftertryck. Jag var inte längre priviligierad – tvärtom var jag annorlunda, tillhörde en minoritet.

Hon läste matematik och naturvetenskap och fortsatte till lärarseminariet efter studenten. Vid jultid 1955 var hon färdig och arbetade sedan som lärare i dryga sju år.

Då mötte hon vägskälet i livet.

– Jag hade jobb, egen lägenhet, tänkte så här: Nu ska jag antingen ”hitta min Pelle”, alltså gifta mig, eller också begrava mig i arbetet – eller bli nunna. Jag körde liksom på tre möjliga spår ganska länge.

– Jag kunde inte förstå hur de som gick i kloster verkligen kunde vara säkra på sin kallelse. Jag hade ingen lust att gå i kloster – jag såg mig omkring och de flesta systrar i Danmark verkade inte så fria… och så fanns det en orden där alla verkade glada hela tiden, men jag kunde inte tänka mig att lova att vara glad resten av livet…! Jag ville inte offra delar av min personlighet – jag ville ställa den till disposition.

Så for hon till Frankrike och träffade dominikansystrar där. Denna orden lockade henne, bland annat därför att den är undervisande.

– Jag åkte på besök till ett kloster utanför Paris och pratade med novismästarinnan där. Hon sa: ”Tycker du om att be åtta gånger om dagen, umgås med bara kvinnor och äta enkel mat?”. Jag kunde ju bara svara: ”Nej!”. Hon frågade: ”Men varför kom du hit?” – och det var väl det som var kallelsen. Gud ville något med mig.

Vara Herrens tjänare

– Man måste våga vara Herrens tjänare och det har ett pris. Man kan inte pruta med Gud. Om nu Gud ville att jag skulle bli nunna, då varken kunde eller ville jag säga nej.

1962 gick Hanne in i Dominikanorden, beredd att pröva sin kallelse. Hon avlade sina eviga klosterlöften på Marielund i Sverige 16 augusti 1968.

– Dominikaner lovar egentligen bara lydnad, men däri ingår celibat och fattigdom, förklarar hon. Och visst är fattigdom ett relativt begrepp, vi har det väldigt bekvämt här, men egendomen är gemensam, inte personlig.

Vad tyckte familjen när Hanne gick i kloster?

– Min mamma tyckte det var förskräckligt, nu fick jag ju inga barn. Pappa tyckte det var mycket vackert. Min mammas syskon tog det stoiskt, men många grät salta tårar. Det berodde förstås på den bild man hade av en nunna!

Under Hannes första år som syster levde nunnorna också relativt avskilda från sina familjer. I advent och fastetid fick de varken skicka eller ta emot post. Men, som Hanne förklarar, efter andra Vatikankonciliet (kyrkomötet i Rom), 1962–65, startade en anpassning till det moderna samhället inom katolska kyrkan. Och livet som nunna numera innefattar mobiler, datorer och webbkameror – liksom alla de kontakter dessa tekniska landvinningar möjliggör.

– Jag har aldrig ångrat att jag blev syster, men det har funnits gånger då jag frågat mig varför jag gjort detta, säger hon, och skrattar:

– Å andra sidan har jag sett människor som valt och valt om, separerat, bytt yrkeskarriär – och inte har jag kunnat se att det blivit så mycket bättre!

1969 skickades syster Hanne till Frankrike och tog en mastersexamen i pastoralteologi. Hon beskriver det som ett ”intellektuellt Sisyfosarbete” – hennes franska var till en början mycket begränsad. Numera pratar hon danska, svenska, tyska, engelska och franska, i princip obehindrat.

Så kom hon åter till Sverige. Tillsammans med en präst åkte hon i över tio år runt och undervisade katolska barn över hela Sverige. Senare fick hon möjlighet att skriva en doktorsavhandling vid Stockholms universitet. Ämnet var ”Religiös identitet hos föräldrar och barn i två generationer”.

Globalt nätverk

1998 flyttade syster Hanne till Kanada och senare till New York, där hon blev kvar i fem år. Hon bodde på Staten Island och hade hand om pastorala uppgifter på University Hospital samt undervisade katolska barn som inte gick i katolsk skola.

Syster Hanne var alltså på plats 11 september 2001.

– Det var en upplevelse som har hjälpt mig att förstå många saker. Denna enorma solidaritet när nationen var hotad! Jag mötte lastbilar som fraktade mänskliga rester från Manhattan till Staten Island för identifiering. Jag såg hur New York-borna gjorde allt för att rädda sin stad. Inget skulle stoppas; livet skulle gå vidare till varje pris.

– Men – det var en solidaritet som tyvärr försvann totalt längre fram när ”kampen mot terrorismen” blev kontroversiell för många, säger hon torrt.

Efter Amerika blev det Sverige igen. Först Västra Frölunda och sedan Fruängen.
Hur är det att flytta runt, rota sig och rivas upp – när man inte ens bestämmer själv?

– I och med att jag tillhör den katolska kyrkan så har jag alltid haft ett globalt nätverk. Du förstår, jag har även en pärm med ett papper per land, där står landsnummer och kontaktuppgifter till alla bekanta jag har där.

Det är ganska många papper i pärmen.

Alltid något att lära

Dagarna i systrarnas kommunitet följer givna mönster. Dagliga tideböner och två gånger i veckan mässa i kapellet (som inretts i den ena lägenhetens vardagsrum). Måndagsmorgnar har systrarna sammanträde och på söndagarna myskväll.

– En gång i månaden åker vi alltid tillsammans och firar mässa i någon katolsk kyrka och sedan går vi på restaurang.

Gruppdynamiskt är inte syster Hannes liv så olikt andras, tycker hon själv. Hon jämför bland annat med sin bror och hans familj och konstaterar att allt samliv kräver kompromisser.

Det syns inte på syster Hanne att hon är nunna. Bär hon aldrig dräkt?

– När jag skulle studera som ung passade det bättre att vara utan. Sedan fick jag välja om jag, när jag kom tillbaka till Sverige, skulle bära dräkt till vardags eller inte.

Att vara ”civil” passar nog syster Hannes personlighet förträffligt. Hon berättar om ett härligt möte på ett tåg:

– Där satt jag och läste en bok om meditation. Min granne tyckte det såg intressant ut och inledde ett samtal. Han tyckte annars inte om religiösa personer, sa han. Jag svarade: ”Då är du nog på fel plats, för jag är religiös, papist, och inte bara det – jag är nunna!”.

– Han måste ha fått sitt livs chock, skrattar syster Hanne. Men sedan fick vi ett mycket bra samtal. Vi bestämde regler, ställde en fråga var och turades om. Det finns alltid något nytt att lära i mötet med andra människor.

Kari Malmström