Porträtt
Foto: Håkan Flank
Omsorgen om andra är ledstjärnan i Gudrun
Bergmans fredsarbete.
”All kontakt med människor är fredsarbete”
Hon är envis. Hon är positiv. Hon tycker
om människor. I nära tjugo år har Gudrun Bergman varit
samlande kraft bakom Fredsgruppen i Brännkyrka församling.
Många har inspirerats av hennes arbetsglädje och bergfasta
tro på att inget är omöjligt.
Ringer man till Gudrun Bergman är ofta telefonsvararen den
enda man får tag på. Gudrun är ute någonstans.
Kanske håller hon just på att ta emot eller hämta
grejer som någon skänkt till nästa Fredsgruppsbasar,
kanske packar hon nästa hjälpsändning till behövande
ute i världen, kanske läser hon läxor med barnen på
flyktingboendet Gyllene Ratten. Att slöa och göra ingenting
har aldrig varit Gudruns melodi. Nu fyller hon snart 81 men har inte
slagit av på takten i någon nämnvärd grad.
En nådedag
Samtidigt finns inget stressat över henne. Lugnt och metodiskt
jobbar hon på och får väldigt mycket gjort. ”Att
göra nytta” verkar vara Gudruns förhållningssätt
till livet. Eller?
– Det handlar om glädje, säger hon. När jag
vaknar på morgonen tänker jag ”Åh, vad roligt
det är, idag är en nådedag”. Jag har nog alltid
fungerat så, utom när jag varit för trött och
inte riktigt orkat. Jag tycker så här: Man ska göra
det som är roligt – då kommer glädjen av sig
själv.
”Man ska göra det som är roligt – då
kommer glädjen av sig själv.”
Gudrun kom till Stockholm som 19-åring för att utbilda
sig till lärare. Hon trivdes från första stund. Nya
människor, nya miljöer, och massor av konserter att lyssna
på. Gudrun är mycket musikintresserad. Hon sjöng i
damkör under studietiden och tog sånglektioner ända
upp i femtioårsåldern. Idag är hon Brännkyrka
kyrkas kanske mest trogna konsertbesökare. Det är sällan
hon missar ett musikevenemang.
Älvsjöbo blev hon 1957, då hon, maken Per-Olof och
deras tre barn flyttade in i det stora hus där Gudrun fortfarande
bor. Per-Olof gick bort för tio år sedan, efter att i många
år ha lidit av en variant av Parkinsons sjukdom. Gudrun vårdade
honom hemma hela tiden, något som var självklart för
dem båda.
– Vi gav oss katten på att bo kvar. Han var en underbar
man, vi skrattade och skojade och hade så mycket glädje
av varandra. Han stöttade mig i allt jag gjorde, och var också
den som puffade ut mig i aktiviteter utanför hemmet.
Hjälper att ha en tro
De sista åren i Per-Olofs liv var jobbiga, det medger Gudrun.
– Visst fanns det gånger då jag kände att
”Hur ska jag orka?”. Då hjälper det att ha
en tro. Min barnatro har jag haft hela livet. Tron är starkare
än tvivlet, för tvivlat har jag också gjort. Gud hör
bön, men man kan inte begära att vår Herre ska göra
allt man vill.
”Utpuffad” av Per-Olof gick hon med i Folkpartiet, och
hamnade på den vägen som förtroendevald i Brännkyrka
församling. 1986 utsågs hon till församlingens fredsombud
och Fredsgruppen bildades.
– Bland det första vi gjorde var att protestera mot provsprängningarna
av kärnvapen. Vi samlade namn och lämnade till ambassaderna.
När vi kom till den sovjetiska ambassaden sa man att ”det
här slänger vi bara”, så då skickade vi
alla listor direkt till Kreml och Gorbatjov istället.
Fredsgruppen har så småningom kommit att syssla mest
med humanitär hjälp. De samlar lakan, river och rullar till
bandage, samlar outtröttligt saker till basarer, där överskottet
går till hjälpverksamhet.
– Det är verkligen fredsarbete, säger Gudrun bestämt.
All kontakt med människor är fredsarbete. Att göra
något åt orättvisorna på jorden är första
steget för att bygga fred. Sedan spelar det ingen roll om man
skänker kläder, eller pengar, eller tar hand om flyktingar
i sitt hem – det handlar om människokärlek. Vi måste
bry oss om varandra!
Hon gillar inte att stå som ensam galjonsfigur för Fredsgruppens
arbete.
– Det är inte alls bara jag. Vi har – och har haft
– flera eldsjälar, verkliga idésprutor. Gun-Lis
Grönlund och Ingrid Niklasson, till exempel, som tyvärr
har gått bort båda två. Hade jag inte mött
sådana fantastiska och positiva människor så hade
jag aldrig orkat fortsätta så här.
Toppenmänniskor överallt
– Ensam är inte stark, understryker hon. Det finns massor
med toppenmänniskor överallt. Fredsgruppen är inte
bara något för pensionärer. Jag har varit ute och
pratat med konfirmander, försökt nå flera yngre, inte
minst barnen. Det här är ett arbete som kan engagera alla!
Barn brukar gilla Gudrun. Förra året gjorde Långbrodalsskolans
tredjeklasser julklappar som Fredsgruppen skickade till barn i Lettland.
Det var inget fel på deras vilja att ställa upp och hjälpa.
Och flyktingbarnen på Gyllene Ratten trivs utmärkt med
sin ”extrafröken” som hjälper dem med läxorna.
– Jag älskar att undervisa – fråga mina barnbarn…!
Gudrun har åtta barnbarn, mellan två och 24 år.
De äldre av dem är i likhet med sina föräldrar
fullt upptagna med egna – ofta kreativa – liv. Här
finns både författare och skådespelare.
Och Gudrun själv är upptagen med sitt. ”Mitt i livet”
kan man vara hela livet – om man vill. Hon berättar om
sin kompis, 90-åriga Gunborg, som tog en datakurs och skaffade
dator – så nu har hon bättre kontakt med barnbarnet
”för de kan maila till varandra”. Där kan man
tala om att hänga med i sin tid.
En dator, det vore väl något för Gudrun själv?
Hon skrattar avfärdande. I och för sig vore det säkert
både kul och bra, men:
– Jag har inte tid – jag har alldeles för mycket
att göra!
Kari Malmström