Porträtt

Foto: Håkan Flank

Omsorgen om andra är ledstjärnan i Gudrun Bergmans fredsarbete.

”All kontakt med människor är fredsarbete”

Hon är envis. Hon är positiv. Hon tycker om människor. I nära tjugo år har Gudrun Bergman varit samlande kraft bakom Fredsgruppen i Brännkyrka församling. Många har inspirerats av hennes arbetsglädje och bergfasta tro på att inget är omöjligt.

Ringer man till Gudrun Bergman är ofta telefonsvararen den enda man får tag på. Gudrun är ute någonstans. Kanske håller hon just på att ta emot eller hämta grejer som någon skänkt till nästa Fredsgruppsbasar, kanske packar hon nästa hjälpsändning till behövande ute i världen, kanske läser hon läxor med barnen på flyktingboendet Gyllene Ratten. Att slöa och göra ingenting har aldrig varit Gudruns melodi. Nu fyller hon snart 81 men har inte slagit av på takten i någon nämnvärd grad.

En nådedag

Samtidigt finns inget stressat över henne. Lugnt och metodiskt jobbar hon på och får väldigt mycket gjort. ”Att göra nytta” verkar vara Gudruns förhållningssätt till livet. Eller?

– Det handlar om glädje, säger hon. När jag vaknar på morgonen tänker jag ”Åh, vad roligt det är, idag är en nådedag”. Jag har nog alltid fungerat så, utom när jag varit för trött och inte riktigt orkat. Jag tycker så här: Man ska göra det som är roligt – då kommer glädjen av sig själv.

Gudrun kom till Stockholm som 19-åring för att utbilda sig till lärare. Hon trivdes från första stund. Nya människor, nya miljöer, och massor av konserter att lyssna på. Gudrun är mycket musikintresserad. Hon sjöng i damkör under studietiden och tog sånglektioner ända upp i femtioårsåldern. Idag är hon Brännkyrka kyrkas kanske mest trogna konsertbesökare. Det är sällan hon missar ett musikevenemang.

Älvsjöbo blev hon 1957, då hon, maken Per-Olof och deras tre barn flyttade in i det stora hus där Gudrun fortfarande bor. Per-Olof gick bort för tio år sedan, efter att i många år ha lidit av en variant av Parkinsons sjukdom. Gudrun vårdade honom hemma hela tiden, något som var självklart för dem båda.

– Vi gav oss katten på att bo kvar. Han var en underbar man, vi skrattade och skojade och hade så mycket glädje av varandra. Han stöttade mig i allt jag gjorde, och var också den som puffade ut mig i aktiviteter utanför hemmet.

Hjälper att ha en tro

De sista åren i Per-Olofs liv var jobbiga, det medger Gudrun.

– Visst fanns det gånger då jag kände att ”Hur ska jag orka?”. Då hjälper det att ha en tro. Min barnatro har jag haft hela livet. Tron är starkare än tvivlet, för tvivlat har jag också gjort. Gud hör bön, men man kan inte begära att vår Herre ska göra allt man vill.

”Utpuffad” av Per-Olof gick hon med i Folkpartiet, och hamnade på den vägen som förtroendevald i Brännkyrka församling. 1986 utsågs hon till församlingens fredsombud och Fredsgruppen bildades.

– Bland det första vi gjorde var att protestera mot provsprängningarna av kärnvapen. Vi samlade namn och lämnade till ambassaderna. När vi kom till den sovjetiska ambassaden sa man att ”det här slänger vi bara”, så då skickade vi alla listor direkt till Kreml och Gorbatjov istället.

Fredsgruppen har så småningom kommit att syssla mest med humanitär hjälp. De samlar lakan, river och rullar till bandage, samlar outtröttligt saker till basarer, där överskottet går till hjälpverksamhet.

– Det är verkligen fredsarbete, säger Gudrun bestämt. All kontakt med människor är fredsarbete. Att göra något åt orättvisorna på jorden är första steget för att bygga fred. Sedan spelar det ingen roll om man skänker kläder, eller pengar, eller tar hand om flyktingar i sitt hem – det handlar om människokärlek. Vi måste bry oss om varandra!

Hon gillar inte att stå som ensam galjonsfigur för Fredsgruppens arbete.

– Det är inte alls bara jag. Vi har – och har haft – flera eldsjälar, verkliga idésprutor. Gun-Lis Grönlund och Ingrid Niklasson, till exempel, som tyvärr har gått bort båda två. Hade jag inte mött sådana fantastiska och positiva människor så hade jag aldrig orkat fortsätta så här.

Toppenmänniskor överallt

– Ensam är inte stark, understryker hon. Det finns massor med toppenmänniskor överallt. Fredsgruppen är inte bara något för pensionärer. Jag har varit ute och pratat med konfirmander, försökt nå flera yngre, inte minst barnen. Det här är ett arbete som kan engagera alla!

Barn brukar gilla Gudrun. Förra året gjorde Långbrodalsskolans tredjeklasser julklappar som Fredsgruppen skickade till barn i Lettland. Det var inget fel på deras vilja att ställa upp och hjälpa. Och flyktingbarnen på Gyllene Ratten trivs utmärkt med sin ”extrafröken” som hjälper dem med läxorna.

– Jag älskar att undervisa – fråga mina barnbarn…!

Gudrun har åtta barnbarn, mellan två och 24 år. De äldre av dem är i likhet med sina föräldrar fullt upptagna med egna – ofta kreativa – liv. Här finns både författare och skådespelare.

Och Gudrun själv är upptagen med sitt. ”Mitt i livet” kan man vara hela livet – om man vill. Hon berättar om sin kompis, 90-åriga Gunborg, som tog en datakurs och skaffade dator – så nu har hon bättre kontakt med barnbarnet ”för de kan maila till varandra”. Där kan man tala om att hänga med i sin tid.

En dator, det vore väl något för Gudrun själv? Hon skrattar avfärdande. I och för sig vore det säkert både kul och bra, men:

– Jag har inte tid – jag har alldeles för mycket att göra!

Kari Malmström