Porträtt

Hon ser kyrkan som en välkommen kraft i arbetslivet

– Mitt arbete handlar till stor del om att hantera mänskliga känslor, reaktioner och möten – och i sådana frågor har kyrkan naturligt något viktigt att förmedla, säger Ewa Wahlgren, personalansvarig på ett av affärsområdena inom IT-företaget TietoEnator i Älvsjö.
Sedan flera år har Ewa regelbunden kontakt med Stanley Rydell, arbetslivspräst i Brännkyrka församling. Hon är positiv till att kyrkan gör sig synlig också på arbetsplatserna.

TietoEnators affärsområde Processing & Network har omkring 700 anställda i Sverige, från Malmö i söder till Skellefteå i norr. Ewa Wahlgren har tillsammans med en kollega personalansvar för hela Sverigeverksamheten. Arbetet inbegriper ledarskapsutveckling, uppsägningar, arbetsrätt, rekrytering, arbetsmiljö – bland mycket annat.

– Jag älskar mitt jobb – jag skulle aldrig vilja arbeta med något annat än personalfrågor, säger hon.

TietoEnator har – i likhet med många företag inom IT-sektorn – tvingats säga upp mycket personal de senaste fem åren. Att träna chefer i hur man på ett så bra sätt som möjligt säger upp medarbetare har varit en stor del av Ewas jobb.

– Som uppsagd kan man känna sig arg på sin chef, inte förstå varför. Hur man blir bemött kan vara helt avgörande för förmågan att gå vidare.

Intresserad av människor

Det märks att Ewa är genuint intresserad av hur vi människor fungerar, inte minst i samspel med andra. Hon pluggade till beteendevetare i Uppsala, där hon också träffade blivande maken Thomas, numera cancerläkare. När Thomas gjorde AT-tjänst i Skövde i slutet på 90-talet arbetade Ewa ett par år på socialkontoret i Tidaholms kommun, med flyktingar.

– Så här i efterhand tycker jag att det var ett av de mest stimulerande jobb jag haft. Jag lärde mig jättemycket om människor i kris och vad som är viktigt för att kunna bli hel igen. Jag lärde mig också att våga fråga, att finnas för, tro på och konfrontera människor. Och fortfarande håller flera av de flyktingar jag träffade då kontakt med mig, skickar kort eller hör av sig – det känns helt fantastiskt.

Hon kom till TietoEnator 2002. Bland det första hon gjorde var att i samarbete med företagshälsovården starta en krishanteringsgrupp. Gruppens uppgift var att ta fram en handlingsplan för hur de mänskliga aspekterna skulle hanteras om nu något skulle hända, till exempel en olycka eller katastrof. I den här gruppen var arbetslivsprästen från Brännkyrka församling en given deltagare.

Så kom tsunamin. Sverige var bokstavligt talat ett land i sorg. Ingen var oberörd, även om TietoEnator slapp egna förluster bland anställda och anhöriga.

Kyrkan en resurs

– Att ringa Stanley var en självklarhet, säger Ewa. Vi ordnade en högtid här för alla medarbetare. Stanley kom och en musiker från församlingen. Just detta, att det kom en präst, det var precis vad personalen ville ha och behövde.

– Om man tittar på Sverige i stort så tycker jag att vi kunde bli bättre på att använda kyrkan och prästerna, se dem som en resurs i samhället. Det är liksom en paradox: Det finns något i vårt samhälle som håller oss ifrån kyrkan, samtidigt som människor blir mer och mer sökande, går till terapeuter, uttrycker en andlig längtan. Men vad är det vi söker egentligen – är det lycka, harmoni, eller vad? Ibland behöver man hitta andra punkter i sitt liv – varför inte försöka se vad kyrkan kan erbjuda?

Man behöver inte alls ta ställning och ”tro på Gud”, menar hon. Kyrkan erbjuder utrymme för samtal om livsfrågor, och för egen eftertanke.

Hon skrattar.

– Ibland kan jag tycka att det vore så enkelt att bara titta på hur det var förr, och göra så! Då var kyrkan ett centrum, det var prästen som var själavårdaren – och det var självklart för folk.

Vad som är verkligen viktigt

– Själv tror jag att det finns något. Och jag har bett till Gud många gånger.

I höstas dog Ewas bästa vän, Gunilla, i en hjärntumör, bara 40 år gammal.

– Jag var hos henne minst en gång i veckan, oftast två, i fem månaders tid. Hon blev bara sämre, gled bort och försvann. Nu efteråt är jag väldigt glad att jag orkade, vågade finnas där. Jag var rädd många gånger, ibland ville jag inte åka men åkte i alla fall.

Sorgen efter Gunilla är tung, men samtidigt är minnet ljust. Ewa känner att hon gjorde allt hon kunde.

– Vi hade ingenting osagt, hade bara haft roligt, det fanns inget outrett mellan oss.

Men när sådant här händer, visst stannar man upp, funderar mycket kring vad som är verkligt betydelsefullt här i livet, påpekar hon. För henne själv blev familjen: Thomas och döttrarna Julia och Clara, ännu mer viktig. Liksom arbetet, där hon ständigt söker nya vägar att skapa grogrund för konstruktiva relationer människor emellan.

Kari Malmström