Porträtt

Foto: Håkan Flank

För Carolina är dopet något stort. Det handlar om att säga ja till ett sätt att leva.

"Jag visar upp för alla att det här är min väg"

I sommar ska Carolina Riedel döpas, och doppräst blir Katia Lidell, präst i Brännkyrka församling. Dopet kommer att ske på Fårö, där Carolina alltid tillbringar somrarna. ”Det ska bli helt fantastiskt!”, säger hon. Carolinas resa till tron och till ett kristet dop har varit lång och krokig. Nu har hon landat i visshet – och känner sig kallad att bli diakon.

Hemma hos Carolina Riedel märks en känsla för vackra ting men också för funktion. Ordning och struktur går hand i hand med en avslappnad attityd till vardagens prövningar och mottaglighet för dess glädjeämnen. Carolina bor med tre barn, hund, katter och tamråttor i en lägenhet i Ulriksdal. Men hennes huvudsakliga församlingsgemenskap finns i Brännkyrka församling.

Carolina heter just Carolina, men kallas Lotta i mer personliga relationer. Här i församlingen är hon därför ofta Lotta, det blir så hon presenterar sig. Det kan verka lite förvirrande, men har man en gång träffat henne vet man vem man har att göra med, oavsett namn. Lotta är viljestyrkan personifierad. Hon utstrålar kraft, engagemang, insikt och omsorg.

Tro inget självklart

– Tänk vad man får höra av folk när man berättar att man tror! När någon frågar ”Är du kristen?”, och man svarar ja – det verkar både skrämma och provocera…

Lottas religiösa bakgrund är minst sagt komplex. Hon berättar att hon är uppvuxen i ett delvis ateistiskt hem, med en sekulariserad far av judisk härkomst och en mor som uttalat föraktat religion. Modern försvann ur vardagen redan när Lotta var barn och hon fick en styvmor, som har en kristen tro.

– Hon har varit lågmäld, inte velat missionera, men genom henne har jag ändå haft ett slags förståelse för tro.

Lotta har alltid varit en kännande, tänkande, läsande och skrivande människa. Och en äventyrlig.

– Jag har en vild sida! Det är en ventil för att fungera som mamma, bland annat, skrattar hon. Inom motorsportbranschen vet alla vem jag är…!

I tio år var hon roadracingförare, tillsammans med dåvarande maken. Roadracing handlar om att tävla på tung motorcykel, något man inte självklart kopplar ihop med Lottas ganska späda uppenbarelse.

– Men jag lyckades ta två SM-guld och ett silver, och körde på VM-nivå i flera år. Det är en tuff bransch för en tjej, i synnerhet om man ser bra ut och är duktig. Men jag skulle minsann visa dem…!

Viljestark, som sagt.

Hur finna styrka?

Så blev hon gravid med Caspar, som nu är tre och ett halvt, och hade tänkt återvända till roadracingen senare, men det blev inte så. Flera vänner inom sporten omkom ute i världen; hon ville inte längre ta risken.

– Jag närmade mig 40, och kände att jag ville något mer med livet. Jag ville också gärna få en riktig lön någon gång. Visst lyckades jag försörja mig på detta, men det är inga stora pengar vi talar om, säger hon.

Lotta återvände till sina i ungdomen avbrutna journalistikstudier, och det gick bra för henne. Men framgången kostade henne äktenskapet. Klyftan mellan henne och dåvarande maken blev för stor. Lotta blev lämnad.

Hon beskriver det som en ”rejält grym” skilsmässa. Här var det aldrig fråga om att göra upp i samförstånd.

– Jag hamnade verkligen i vad man kallar en livskris. Jag kände: jag måste rädda mig själv – hur finna styrka? Jag började be. På något sätt öppnade jag kanalerna till Gud. Jag bad och läste och försökte förstå vad som hände mig. Sedan kom jag på att ända sedan jag var liten har jag bett, men jag har inte förstått det förrän nu.

I efterhand ser hon att detta blev hennes livs chans. En chans till varaktig förändring.

– Under åren då jag tävlade så slutade jag att fundera… fast det är inte riktigt sant. Jag har alltid skrivit mycket, och sparat det jag skrivit. När jag läser det nu kan jag se att jag har skrivit till Gud egentligen, men jag såg inte det då.

Följ dig själv – och ge vidare

Lottas barn är inte döpta som små. Hon har velat ge dem friheten att välja själva. Äldsta dottern Tanja har dessutom en judisk far.

– Jag har velat ge barnen tillgång till hela sin kulturella bakgrund. Men så ville Tanja konfirmeras, och ville bli döpt. Tanjas dop var stort för mig. Jag vill ju att hon ska vrida och vända på allt, komma fram till något själv!

– Jag har känt mig tveksam till att ungdomar konfirmeras utan att vara troende, men jag har tänkt om. Konfirmationstiden sår ändå ett frö… och det kan komma en dag när man hamnar i kris och kommer ihåg det där fröet…

Det är bara någon månad sedan konfirmationen. Lotta berättar varmt om hur Tanjas faster och farmor, som själva är judiska, engagerade sig i både konfirmationen och mottagningen efteråt.

– Jag har funderat på om det här att jag blivit troende kristen är något slags svek mot min judiska bakgrund, men det är det inte. Det viktiga är att vara öppen. Följ dig själv, gör det du mår bra av. Då kan du också sprida det vidare och ge till andra. Det är viktigt att försöka prata med människor som fördömer – visa att man inte är ett hot.

Lotta är fortfarande lite kluven till barndop. Men skulle hon välkomna ett nytt barn till världen idag så skulle hon nog vilja döpa.

– Det är ju en villkorslös gåva till barnet – det är klart att jag som troende vill ge den!

Fick en kallelse

Hennes eget dop? Vad betyder det?

– Det betyder för mig att jag erkänner, bejakar, visar för mig själv och för min omgivning att det här är något jag står för, något jag tror på. Det är enormt stort, för jag visar ju upp för alla att det här är min väg. Det är det som är så häftigt med att bli döpt som vuxen. Det handlar också om att säga ja till ett sätt att leva. Jag försöker följa Jesu budskap: visa kärlek, respektera, tolerera – men absolut inte acceptera! När något är helt åt skogen måste man ju säga ifrån. Men man kan välja att inte ge sig in i krig.

I höstas påbörjade Lotta ännu en journalistutbildning, pluggade, pluggade, pluggade… men nu började både kropp och själ säga ifrån. Utbrändheten var inte långt borta. Lotta råddes att ta studieuppehåll och blev sedan sjukskriven.

Så sa en nära vän att hon borde läsa till socionom, för att få utlopp för viljan att hjälpa andra. Lotta tänkte efter, och kom fram till att det i själva verket är diakon hon vill bli. Här kan man definitivt tala om att få en kallelse. Kontakter med Ersta-Sköndals högskola och en av stiftets diakoner har gjort henne än mer säker.

– Jag känner att detta är vad jag måste göra, det här är mitt kall. Det tog mig 40 år att komma hit. Nu vet jag precis vart jag vill vidare. Jag har ju redan sett att det ”omöjliga” går!

Kari Malmström