Porträtt

Foto: Håkan Flank

För Carin Lindström är samtalet människor emellan en viktig väg till eget växande.

"Gud ledde mig till Fruängen"

Hon är entusiastisk, ivrig, idérik. Hon är en person som tar plats, samtidigt som hon ger andra utrymme. Kommunikation och dialog hör till det som driver henne. En ”troende sökare” har hon varit så länge hon kan minnas. När Carin Lindström hittade till Vårfrukyrkan tog det inte lång tid för henne att bli delaktig, att vilja bidra. Hon har förmåga att sätta stenar i rullning, få saker att hända.

– I hela mitt liv har jag deltagit i samtalsgrupper, lett samtalsgrupper… först som frivillig inom kyrkan, sedan trivdes jag så bra med uppgiften att jag sökte tjänst inom kyrkan.

I 12 år jobbade Carin som stiftskonsulent i Luleå stift. Dessförinnan var hon lågstadielärare i 20 år. Idag är hon återigen frivilligengagerad i kyrkan, denna gång i Brännkyrka församling.

Fast just nu har Carin sommarledigt hemma i Skellefteå tillsammans med Gunnar, hennes man sedan över 40 år. Han bor där på heltid, hon på deltid. De tre barnen bor i Stockholm och Norrköping, och när första barnbarnet föddes för fem år sedan bestämde sig Carin och Gunnar att totalt ändra på sitt liv. De sålde huset, flyttade ut till sommarstugan i Byske utanför Skellefteå och köpte en lägenhet i Stockholm, i första hand till Carin.

Stöttar helhjärtat

– Gunnar såg hur dåligt jag mådde av att gå hemma, han stöttar det här till 100 procent. Vi har alltid stöttat varandra till frihet och eget växande.
Men visst är avståndet stort, även om Gunnar, som är lärare på en folkhögskola, kommer ner på alla lov.

– Mobilen är räddningen, skrattar Carin. Vi har billiga abonnemang!

Carin är pensionär idag, fast hon inte har åldern inne. Det är hälsan som satt stopp för fortsatt förvärvsarbete. Två gånger har hon drabbats av utmattningsdepression, så kallad utbrändhet.

– Jag blev så förvånad andra gången det hände mig – jag som ville så mycket, och tyckte att jag hittat så rätt i mitt nya arbete i kyrkan.

Men Carin hade brunnit för länge och för intensivt, i en omgivning som till slut trots allt gav för lite syre. Hon funderar en stund och konstaterar att hon kanske är en sådan som har svårt att verka inom en organisation, med de begränsningar det innebär. Förväntningarna på den roll hon haft att spela har inte riktigt gått ihop med den hon är och vill vara.

Som stiftskonsulent arbetade Carin huvudsakligen med vuxenundervisning och familje- och kvinnofrågor.

– Jag har velat få människor att känna sig bekräftade och upprättade i kyrkan, att de ska kunna känna att ”detta handlar om mig, här och nu i mitt liv”.

Många uttryck

När Carin kom till Stockholm började ännu ett sökande.

– Jag besökte ett stort antal kyrkor i Stockholmsområdet – och när jag träffat på människor som jag gillat, känt mig dragen till, då har jag gått fram och presenterat mig.

Carin och Ann-Christine, präst i Brännkyrka församling, träffades på studieförbundet Sensus, där Carin höll ett föredrag. Ann-Christine sa: ”du kan väl komma till Fruängen?”. Det här var för några år sedan, församlingen hade precis startat en samtalsgrupp för utbrända. Carin kom hit, träffade gruppen och berättade. Och sedan kom hon tillbaka. Hennes Stockholmsboende är numera en Fruängsadress.

– Gud ledde mig till Fruängen, så tänker jag faktiskt, skrattar hon. Det är fantastiskt att jag hittat ett samarbete på en nivå där jag känner att mina erfarenheter verkligen får utrymme, och att min medverkan har förankring i församlingen, både hos ledning och arbetslag.

Carin kommer på nya saker hela tiden, idéerna sprudlar och strömmar. Under våren har hon tillsammans med Ann-Christine lett gruppen ”Pärlor om livet” – ett sätt att närma sig Frälsarkransen genom att bland annat gestalta i bild. Måleri har spelat stor roll för Carins egen utveckling. Som ett led i rehabiliteringen från den andra utbrändheten började hon måla inre bilder.

– Jag hade aldrig målat tidigare, men nu kom ett behov inifrån. Jag behövde och ville måla – vad som helst, det blev den bild det blev. Tolkningen kom ofta efteråt. Att måla inre bilder blev för mig ett nytt sätt att be, ett nytt uttryck, som helade mig.

Bildspråket blev förlösande för Carin, och hon ville dela med sig av erfarenheten. År 2000 gav hon ut boken ”Eld som icke släckes ut”, där hon i bilder och egna texter beskriver vandringen från kaos till nytt lugn.

Musik är ett annat av Carins uttryck. Hon har sjungit i kör sedan nio års ålder och är fortfarande med i kyrkokören i Skellefteå – trots en hel del frånvaro.

– Min körledare är snäll, säger hon. Och Gunnar sjunger i samma kör, det är ett viktigt engagemang för oss båda.

– Vi träffades faktiskt i en ungdomskör. Det är en gåva att vi brinner för samma saker. Det verkar outhärdligt, det som jag hört flera kvinnor berätta, hur de får kritik hemma bara för att de går i kyrkan!

Temperamentet lyser igenom då och då. Carin växlar snabbt mellan eftersinnande lugn och explosivt uttryck. Den där elden som redan bränt henne till aska ett par gånger i livet verkar inte ha falnat i nämnvärd grad.
Men idag är tempot lägre, liksom pressen. Carin har också lärt sig att säga stopp, ta hand om sig själv.

– Det gäller att inte planera för mycket. Det är bra här i Vårfrukyrkan, jag får styra själv hur mycket jag kan åta mig. Vila och tystnad är ett stort behov hos mig.

Medvandrare

För fyra år sedan uppdagades att Carin lider av hjärtfel, hon har en ärftlig hjärtförstoring. Det var svårt för henne att ta till sig.

– Jag funderar mycket på Guds mening. Att jag fått de här problemen, hur ska jag förhålla mig till det? Det påverkar en ju, inte bara existentiellt, utan praktiskt också. Det är medicinering, och så måste jag då och då åka in till sjukhus och göra elkonvertering, det har hänt 14 gånger nu på fyra år…

Carin har tagit initiativ till en självhjälpsgrupp här i församlingen för andra med liknande problem, med start i höst. Som alltid tror hon fast på det helande i att få samtala med andra, som kan förstå inifrån sig själva.

Carin är också engagerad i att tillsammans med Ann-Christine dra igång en ny gudstjänstgrupp i Vårfrukyrkan. Det ser hon fram emot, det ska bli kul att få tolka, skriva betraktelser, aktivt vara med och forma gudstjänst.

– Det är viktigt att alla får tolka Bibeln, inte bara präster! För mig har det tagit hela livet nästan att närma mig texterna, försöka tolka. Det är också viktigt vilken pedagogik man använder – det ska inte vara envägskommunikation, utan flervägs!

Sökandet är vars och ens personliga, därom är Carin övertygad. För henne själv har samtalet med andra, utbytet av tankar och delandet av erfarenheter varit en mylla för både andlig och personlig växt. Det vill hon ge vidare, och är alltid beredd att vara en lyhörd medvandrare till andra som letar sig fram.

Kari Malmström