Porträtt

Foto: Håkan Flank

Brännkyrka kyrka är hembygdskyrkan för Bo Larsson, som bott i Älvsjö i hela sitt liv.

Kyrkofullmäktiges nye ordförande vill fortsätta utveckla öppenheten

Bo Larsson är det nyvalda kyrkofullmäktiges ordförande, förste vice ordförande i det nya kyrkorådet och Socialdemokraternas nye gruppledare. För många bland kyrkfolket är Bo ett nytt ansikte, men flera känner honom via andra gemenskaper. Även om hans och Brännkyrka församlings vägar egentligen inte korsats på allvar förrän nu, så är Bosse utan tvekan en ”lokal kändis” genom sina engagemang i folkrörelser och lokal politik.

Bosse har varit Älvsjöbo i hela sitt liv, berättar han. Detta är hans hembygd och den känner han starkt för. Han har varit politiskt och socialt engagerad så länge han kan minnas. Engagemanget bottnar i nykterhetsrörelsen, där han i princip växte upp. Morfar var med och byggde Godtemplargården på Trumslagargatan i Älvsjö.

– Det var en livsstil, blev en nästan ”frireligiös” gemenskap. Det var som en stor familj, ett fantastiskt nätverk, man var ”allas unge”. Grunderna i parlamentarism lärde jag mig i nykterhetsrörelsen. Där bröts alla åsikter och där fanns också ett starkt socialt patos.

Flera tunga uppdrag

Numera bor Bosse och hustrun Britt i hans mormors och morfars hus på Blackensvägen, men han är uppvuxen i huset som hans pappa byggde, närmast granne med Godtemplargården.

– Min pappa var aktiv i socialdemokraterna. Jag minns hur vi ungar var med i kampanjerna. Vi satt uppflugna på varsitt fotsteg på bilen och stoppade valmaterial i brevlådorna, en av oss på högra sidan gatan och en på vänstra.

Han gick redan som ung med i partiföreningen här i Älvsjö och fick sitt första förtroendeuppdrag 1975, när de sociala distriktsnämnderna bildades. Senare fick han uppdrag i socialnämnden och till följd av detta flera tunga styrelseuppdrag inom nykterhetsrörelsen. 2006 lämnade han sitt sista styrelseuppdrag inom IOGT-NTO efter 20 år på olika poster där.

– Ändå har jag aldrig haft några politiska karriärambitioner alls, ler Bosse. Men när jag blivit tillfrågad har jag tackat ja och gått in i uppgifterna med liv och lust.

Ungefär så gick det också till när Bosse blev förstanamn på Socialdemokraternas nomineringslista i kyrkovalet i Brännkyrka församling.

Flera nomineringsgrupper i de kyrkliga valen har någon form av koppling till eller släktskap med politiska partier. Sedan kyrkans skiljande från staten har de valt lite olika vägar, där vissa knoppats av och bildat nätverk, andra stannat kvar som del av partierna. Socialdemokraterna hör till dem där partiet också är nomineringsgrupp. Bosse blev tillfrågad av den lokala partiföreningen om han ville ställa upp på listan.

– ”Det måste jag faktiskt fundera på först”, minns jag att jag svarade, säger han. Det låg egentligen inte på min agenda – för mig har kyrkan en stor betydelse på ett kulturellt plan, inte på samma sätt på ett religiöst plan.

Vilket ju gör Bosse lik väldigt många andra. Kyrkan är viktig, en del av vårt kulturarv. Var man står när det gäller den egna tron kan sedan variera. Bosse deklarerar att han är döpt, betalar sin kyrkoavgift med glädje och aldrig någonsin ens har övervägt att lämna kyrkan – och låter det stanna där.

– Jag bestämde mig för att säga ja, när nu partigruppen ville detta och ansåg mig lämpad för uppdraget. Brännkyrka församlings styre och förvaltning är viktiga. Här finns en ekonomi som måste hanteras väl, personal och församlingsbor att ta hänsyn till och fatta kloka beslut för.

Just församlingens ekonomiska förvaltning hör till det som intresserar Bosse mycket i det nya uppdraget. Han är företagsekonom, sedan ett par år pensionerad från egen konsultverksamhet. Dessförinnan var han vd för nykterhetsrörelsens samlingsorganisation, och innan dess hade han diverse chefsposter inom Folkets Hus-rörelsen och var tidigare ekonomichef på Indiska kompaniet.

Gillar samförståndslösningar

Bosse är eftertänksam, formulerar sig med omsorg och har ett lågmält sätt. Samtidigt kan han verka ganska bestämd, rentav lite barsk.

– Men jag är i grunden en glad människa och har lätt för skratt. Jag har egentligen aldrig på allvar stött mig med någon! Om det sedan beror på att jag är för följsam vet jag inte – men jag tror inte det. När något är fel säger jag definitivt ifrån, även om jag gärna söker samförståndslösningar.

Nu satsar Bosse till hundra procent på att sätta sig in i sitt förtroendeuppdrag i församlingen.

– Jag tycker att det är oerhört spännande! Vi gjorde också ett bra val och fick många mandat i kyrkofullmäktige.

Socialdemokraterna blev den största nomineringsgruppen, men kommer inte att inneha ordförandeposten i kyrkorådet, eftersom flera andra nomineringsgrupper ingått valsamverkan och tillsammans blivit större. Så är spelreglerna, så det är okej, tycker Bosse. Att vara kyrkofullmäktiges ordförande ser han som ett väl så viktigt ansvar. Liksom att i kyrkorådet bidra till att bibehålla det goda samförstånd som under lång tid präglat Brännkyrka församlings kyrkoråd.

– Min förutsättning är att göra något bra för församlingen och förvaltningen – inte att frondera. Man vinner inget på att bråka, en bra styrelse bör sträva efter att fatta beslut som så många som möjligt står bakom.

För Bosse är den politiska infallsvinkeln hela tiden tydlig. Men finns det verkligen politik i kyrkan?

– Visst gör det! Det handlar om den kultur vi lever i. Man kan inte ha en folkkyrka – och det vill jag att vi ska ha – som lever sitt eget liv, skild eller avskärmad från det omgivande samhället. Jag är ju ingen annan Bosse Larsson i kyrkan än vad jag är i övrigt. Mina värderingar står jag för oavsett var jag är.

Brinner för allas lika värde

Jämlikhet/jämställdhet är något som Bosse brinner för. Det bekymrar honom att Svenska kyrkan, i hans ögon, fortfarande inte fullt ut ”gjort upp” med frågor som kvinnoprästmotstånd och invändningar mot homosexuella. Trots en officiell linje i dessa kontroversiella frågor så ger kyrkan ändå utrymme för dem med avvikande åsikt att ha inflytande.

– Här i församlingen har jag förstått att vidsyntheten är stor, och det är en förutsättning för att jag ska vilja engagera mig. Men hur gör jag då, som representant för Svenska kyrkan, när jag möter en annan attityd i någon annan församling inom samma samfund?
Politik har alltid varit ett av Bosses största intressen, men inte det enda. Som ung hade han ambitionen att bli jazzmusiker, men lärde sig aldrig spela. Spisar jazz gör han dock gärna. Kyrkomusik uppskattar han också och går gärna på konserter, liksom en och annan gudstjänst. Brännkyrka kyrka är för Bosse hembygdskyrkan, och han tillstår att Vårfrukyrkan i Fruängen än så länge är okänd mark.

– Det ligger framför mig, och känns kul, att få lära känna även den delen av församlingen. Jag har ännu för liten erfarenhet av församlingens liv för att bilda mig en heltäckande bild av vad jag vill uträtta och bidra med. Vad jag hoppas är att vi kan fortsätta utveckla öppenheten så att alla kan känna att det finns en plats i församlingen där man är välkommen precis som man är.

Kari Malmström