Porträtt

”Det måste finnas en högre makt – jag har ju klarat mig”

År 2004 begärde 357 församlingsbor utträde ur Svenska kyrkan. 23 personer ansökte istället om medlemskap. Björn Höglund i Örby slott är en av dem.
– Det är något av det bästa jag gjort. Jag är glad att det äntligen blev av, säger han.

Som ung vänsterradikal gick han ur kyrkan någon gång på 60-talet. Och även om det hände att han ”ropade på Gud” under åren som följde så var kyrkporten länge stängd för honom. Han tänkte inte på att den fanns.

Idag är kyrkan en viktig plats för honom. Här känner han trygghet och frid, här hämtar han mod och styrka.

– Ordet Gud är så stort och långt borta, det är svårt att göra till sitt eget. Jag pratar hellre om en kraft eller makt. Det måste finnas en högre makt – jag har ju klarat mig, säger han.

Björn har levt ett hårt liv. Han växte upp i Gustavsberg som näst yngst i en syskonskara på sex. Föräldrarna skildes tidigt. I flera omgångar placerades barnen i olika fosterhem, eftersom modern måste behandlas på sjukhus. Det blev många flyttar och skolbyten genom åren.

– När jag kom tillbaka till Gustavsberg i högstadiet hade jag inte en chans. Jag mådde dåligt, var stökig och krävde enormt mycket uppmärksamhet.

Trasig inombords

– Jag var antagligen en skräck för mina kompisar, gjorde aldrig en läxa men fick ändå högsta betyg i de ämnen jag gillade. Det jag inte tyckte var kul struntade jag helt i. Fast det var bara i ordning och uppförande jag inte blev godkänd…

Efter nian började han jobba på porslinsfabriken, men trivdes aldrig med det monotona arbetet. Så fort han lärt sig en sak tröttnade han på den.

– En av brorsorna sa att jag var för klyftig för att ha ett sånt jobb, och det är möjligt att det stämmer, men jag var alldeles för trasig inombords för att ens fundera på att ta tag i mitt liv, börja plugga eller så.

Istället tog Björn sin tillflykt till alkohol och så småningom droger. Han flyttade ihop med en tjej och fick en son. Efter två år sprack relationen och sonen försvann ur Björns liv.

Nu följde många år av ”förfall”, som Björn kallar det. Alkohol, knark och kriminalitet. Fängelsevistelser, ännu mer missbruk. Tillslut kände han någonstans innerst inne att nu fick det räcka. Han sökte hjälp och fick komma till behandlingshemmet Johannelund.

Visade en väg

– Det första de frågade där var: ”Okej, vad ska du göra för att kunna sluta?” – och då kom plötsligt ett minne tillbaka, som jag antagligen förträngt. Jag kom ihåg hur jag höll fast i min mammas ben när jag skulle till mitt första fosterhem, hur hon lyfte bort mig till socialgubbarna och att jag då svor på att aldrig gråta mer. Och det gjorde jag inte heller, förrän där på Johannelund. Det var början till min rehabilitering, kan man säga.

Att lämna en destruktiv livsstil är svårt. Björns första vistelse på Johannelund satte inte stopp för missbruket. Men den visade på en väg till en annan sorts liv. Efter ytterligare en strulig tid hamnade han på Huddingeanstalten.

– Det var en präst som brukade komma dit. Jag ville verkligen loss ur mitt gamla liv, ville tillbaka till Johannelund, men var samtidigt jätteskraj. ”Vad ska jag göra?” frågade jag prästen. Han sa: ”Gör det för din sons skull, om inte för din egen”. Det fungerade, jag hade nyligen återknutit kontakten med min son, det var ett skäl som höll.

Sedan dess är han drogfri. Efter avslutad behandling praktiserade han ett tag, och läste sedan in gymnasiet på folkhögskola. Här fick han chansen att ta igen sin förlorade ungdom. Han sjöng i kör, spelade teater. Att läsa och lära gillade han, den konstruktiva samvaron med andra blev en kick.

– Samtidigt blev jag lite av ”pappa” för många där. Jag tycker om människor, bryr mig om, och det verkar som om folk lätt får förtroende för mig.

Kunde ha rasat

På folkhögskolan fick han också pröva på datorer, och gick sedan en ettårig utbildning i programmering. 1998 var han klar och fick jobb direkt, på Föreningsbanken.

– Jag är en av dem som fixar och tricksar med Internetbanken. Tänk, jag har aldrig varit så här länge på ett jobb förut. Nu gör jag något jag trivs med, där jag får använda hjärnan, lösa problem. Och jag har en fantastisk chef, som verkligen stöttat mig när livet varit jobbigt under de här åren.

1997 träffade han Susan. De flyttade ihop och förlovade sig. Så en dag 2001 när Björn kom hem låg hon död i sängen.

– Då kunde allt ha rasat igen. Det var hemskt, vidrigt, jättejobbigt. Jag drack en hel del, men lyckades ändå hålla ihop någorlunda. Och på jobbet fick jag hjälp att lägga av.

Susan ligger i minneslunden på Skogskyrkogården. Björn åkte ofta dit – och där fann han lugnet.

– Det kändes bra, en tröst. Jag kände att det nog ändå finns någon däruppe. Och det hjälpte mig när jag i tät följd förlorade både min syster och äldre bror. När jag flyttat hit blev det naturligt för mig att gå upp till Brännkyrka. Jag sitter ofta i minneslunden, eller i kyrkan. Och så fort jag kommer till en ny plats går jag in i kyrkan och tänder ett ljus.

Att sluta cirkeln

Nu ville han gå med i Svenska kyrkan igen.

– Det kändes rätt. Jag är stolt över mitt inträdesbevis, det ligger bland mina viktiga papper. Jag är ju döpt en gång i tiden, det känns bra att sluta cirkeln – nu har den förlorade sonen kommit hem.

Höstens kyrkoval har Björn hört talas om, men inte så mycket mer. Ska man delta måste man veta varför, tycker han.

– Jag måste sätta mig in det där. Det är bra att vi som är med har möjlighet att påverka vad kyrkan gör. Om jag hinner ta till mig tillräckligt mycket information så röstar jag. Absolut.

– Tänk att man ska bli 56 år innan man kan få ordning på livet. Jag mår bra nu. Jag jobbar, läser, ser på film, spelar dataspel, går på fotboll, lyssnar på musik. Men jag har svårt med ensamheten. När jag var liten flydde jag in i fantasin, när jag blev äldre blev det droger. Innan Susan dog var jag aktiv i KRIS, Kriminellas revansch i samhället. Det kanske är dags att börja göra något igen. Det finns mycket i det här samhället som behöver förändras!

Kari Malmström