Porträtt

”Det handlar om att ge sig själv chans till ett liv”

När Annika Hansson berättar om sin barn- och ungdom framskymtar en rädd liten tjej, som egentligen aldrig fick chansen. Hon hade både miljö och arv mot sig. Hon blev alkoholist och söp bort många år. Idag utstrålar hon livsglädje och trygghet. Gemenskap – och så småningom Gud – har hjälpt henne att finna sig själv och skapa ett liv där varje dag är en gåva.

Annika växte upp i Liseberg med mamma, pappa och två syskon. Vad få visste om var att alkoholen tog alldeles för stor plats hos i stort sett hela släkten. Alla drack för mycket, utom hennes morbror. Han var hennes trygghet, tills han dog när Annika fortfarande var liten.

Skolan var ingen fristad. Annika blev mobbad under hela grundskolan. Först under högstadiet blev hon någon att ”räkna med” bland andra tonåringar – i alla fall på helgerna.

– När jag drack första gången var jag 14, och det kändes som om jag ”hittat hem”. De som mobbade mig i skolan söp jag med på fritiden. Och jag märkte direkt att jag tålde hur mycket som helst.

Ett sätt att lösa problem

Annika säger att hon nog egentligen insåg redan då att hon inte kunde hantera alkohol. Men den var lätt att få tag på, till och med föräldrarna köpte ut. Ingen sa stopp.

– Jag växte ju upp med missbrukare, det blev mitt sätt att lösa problem. Jag fick aldrig lära mig att hantera konflikter och känslor, jag fick lära mig att fly istället. Jag var en jätterädd liten människa som inte visste hur jag skulle göra för att leva.

Det har tagit henne många år att komma till den insikten. Sedan elva år är hon nykter, ”Jag var en jätterädd liten människa" men vägen till brytningen med alkoholen var lång. En målmedveten resa mot helvetet, som inte tog slut förrän hon nått hela vägen ner.

Tonårsfyllorna lade Annika på hyllan när hon var 16 och träffade sin blivande man. I flera år drack hon ingenting. På ytan såg hennes liv perfekt ut: man, två barn, jobb, hus i Älvsjö, bil – men på insidan kände hon sig mest tom.

– Jag hade fått livet jag drömt om, och så tyckte jag ändå att det var trist på något vis. Jag kände ingen riktig glädje. Och så föll jag för frestelsen. Jag ville så gärna kunna dricka som alla andra, men det höll inte särskilt länge…

Hon ansträngde sig för att dölja ett allt mer omfattande missbruk. Fasaden var viktig: hela och rena barn, välstädat hem, punktlig närvaro på jobbet. Men egentligen kretsade hela hennes tillvaro kring en enda sak – alkohol. Hon berättar om en allt snabbare snurrande spiral av fiffiga sätt att supa i smyg, krogrundor, hemkört vin – en närmast konstant berusning.

Orkade inte längre

Familjen tog stryk. Innanför hemmets väggar höll inte fasaden.

– Hösten 1996 kom genombrottet. Min dotter, som var 14, kom hem och hittade mig stupfull. Jag minns ingenting från den kvällen, men hon stack hemifrån och ringde på morgonen och sa att hon inte tänkte komma hem igen om jag inte gjorde något åt mitt drickande.

Annika sökte upp en självhjälpsgrupp som träffades i kyrkans lokaler i Fruängen. Sedan den dagen har hon fått vara nykter, som hon uttrycker det. Hon var äntligen beredd att ta upp kampen mot alkoholmonstret.

– Jag var jättenervös, det fanns bara två kvinnor där utom jag. Det tog mig åtta månader innan jag började prata på mötena. Men jag var så slut själsligen, jag orkade inte längre. Jag var beredd att göra allt de sa åt mig för att få ett liv. Och för första gången någonsin fick jag riktiga vänner som ville mig väl.
Annika flyttade ifrån familjen för att klara upp sin situation, men höll fortfarande kontakten. Något år senare skilde hon sig och träffade så småningom en ny man.

– Jag hade en sorgeperiod i början av min nykterhet. Jag kände mig drabbad och hade skuldkänslor för barnen. Men nu är jag försonad. Jag har skämts färdigt.
Idag har hon och barnen jättefin kontakt. De är vänner och hörs av varenda dag. Och barnen är stolta över sin mamma!

För Annika blev självhjälpsgruppen räddningen. Men hon betonar att det inte är någon mirakelkur.

– Bara för att man går på möten så blir man inte frisk. Man måste jobba med sig själv också, se sina rädslor i ögonen och besegra dem. Stöd finns alltid att få av andra som vet vad du går igenom. Och allting är frivilligt.

Många av Annikas nya vänner hade en Gudstro. Det kändes lite jobbigt, tyckte hon.

– I början skrämde de mig, människorna som har en tro, samtidigt som de attraherade mig. När jag missbrukade såg jag bara en straffande Gud. Så småningom förstod jag att jag hade lov att skapa en annan Gudsbild, och idag klarar jag mig inte utan min tro.

Insats för andra

Annika skrattar ofta och gärna och utstrålar en massa energi. Genom att dela med sig av sina erfarenheter vill hon göra en insats för andra. Hon har startat självhjälpsgrupper för bara kvinnor, hon är en av dem som tog initiativet till Sinnesromässorna i Vårfrukyrkan. Hon är också ute och föreläser på skolor, bland annat om hur det är möjligt att ge sig ut och köra bil berusad. Hennes föreläsningspartner är en kvinna som mist ett barn på grund av rattfylleri. Föreläsningarna skapar reaktioner, och många kontakter.

– Ofta får jag respons från ungar som har det som jag hade. Då känner jag att jag kan göra skillnad, ge stöd och hopp.

Den annalkande julen kan vara en stor ”ångesthelg” för många alkoholister, nyktra eller ej – och för deras familjer, påpekar Annika. Egentligen är hela perioden från lucia en prövning, en lång rad festligheter där alkohol brukar finnas med som självklart inslag.

– Det går att få stöd. Det finns många självhjälpsgrupper, vissa har öppet sju dagar i veckan. Och den som tar steget in i en sådan här grupp får ett ”nödnummer” att ringa. I början betydde det mycket för mig. När jag stötte på sådant i livet som jag tidigare skulle ha tagit till brännvin för att möta, då fanns telefonen där – någon som lyssnade och hjälpte, dygnet runt.

– Att bryta ett missbruk handlar om att våga ge sig själv en chans till ett liv! Idag är det så lite som behövs för att jag ska känna livsglädje. Det är inte alltid lätt att leva livet på livets villkor, men nu har jag vänner som hjälper mig.

Kari Malmström