Porträtt

Foto: Thord Andersson.

Kyrkan tar numera en stor plats i Anne Magnussons aktiva liv.

”Rollen som kyrkvärd passar mig – den vill jag växa vidare i”

Jag kände mig fruktansvärt kluven. Tänkte: jag kan väl inte bli ”kyrk-tant” – men jag kunde inte låta bli, det var en väldigt stark dragning. Anne Magnusson skrattar när hon berättar om beslutet att bli kyrkvärd i Brännkyrka församling. Nu ett drygt år senare vet hon att hon gjorde rätt.

I många år var kyrkan nedprioriterad i Anne Magnussons liv. Sönerna Martin, Viktor och Gustav, nu 23, 17 och 13 år, familjeliv och yrkesarbete fyllde effektivt all ledig tid. Anne hade också ganska bestämt tagit avstånd från kyrkan i ungdomen, även om hon i högsta grad är uppvuxen där. Pappa var präst i Lund, och flera i familjen har valt prästbanan.

– Men man kan inte ärva en tro. Det fanns många andra influenser när jag var ung. Jag engagerade mig politiskt, på vänsterkanten, slutade gå i kyrkan, och betraktade mig inte som troende.

 

Först för ett tiotal år sedan djupnade Annes ungdomliga ställningstagande till en öppen fråga: Har jag en tro? Hon återvände till kyrkan och gick allt oftare i gudstjänst. Sedan 1977 bodde familjen i Brännkyrka församling. Anne kunde se kyrktornet varenda dag, en liten men envis påminnelse.

– Djupt inom mig hade jag inte slängt ut alltihop. Jag har alltid trott på det godas kamp mot det onda. Nuförtiden kan jag säga att jag tror på Gud. Men det är svårt att få ihop det intellektuellt och känslomässigt, det är mycket jag fortfarande inte ”förstår”. Och det är ju egentligen omöjligt att förstå trons mysterium, även om det är en strävan.

Anne har nära till skratt, humor och självironi, liksom till allvar och eftertanke. Livsfrågor är ett genuint intresse hos henne. I jobbet som psykoterapeut möter hon ständigt människor och deras existentiella funderingar. Hon jobbar mycket, och är lika aktiv på fritiden. Kyrkan tar numera ganska stor plats.

 

Anne och yngste sonen Gustav bor på Prästgårdsgärde i Älvsjö. De trivs bra med varandra, men hinner inte alltid ses så ofta som de skulle vilja. På kvällarna tränar Gustav ju-jitsu och innebandy, Anne sjunger i Brännkyrka Motettkör, deltar i kyrkvärdsträffar och går i gudstjänster.

– Jag är nog lite ”trist”, inte direkt äventyrslysten. Visst tycker jag om att ha roligt, men det finns mycket av präktig och duktig flicka i mig. Jag gillar opera, teater, umgänge med vänner, läser gärna och ser en hel del film. Jag skulle vilja resa mer, skulle gärna ge mig ut på några vandringsresor, men det är inte direkt så att jag längtar efter att flytta till Bali.

Hon skrattar igen, och verkar allt utom trist. Snarare harmonisk, som om hon trivs med sig själv.

– Jo, jag är oftast nöjd med livet. Jag känner mig öppen för allt. Det här med kyrkan är något jag håller på att undersöka just nu. Vi får se vad det blir. Kyrkvärdsrollen passar mig, den vill jag gärna växa vidare i.

Anne är med i den arbetsgrupp som fått i uppdrag att utveckla högmässofirandet i Brännkyrka kyrka.

– Det är spännande med gudstjänstutveckling! Även om jag gillar struktur så är det viktigt att försöka motverka att det blir för stelt. Tanken att experimentera är bra, men det är också bra att förnya det gamla med varsam hand.

 

Så funderar hon vidare. ”Att gå i kyrkan” var förr en tradition. Nu har vi inte längre den traditionen. Vi ”helgar inte vilodagen”, utan åker till IKEA, följer barnen på matcher, storstädar. Kyrkan får inte riktigt plats. En utmaning alltså, att vara en kyrka i tiden. Men Anne ser inte särskilt modfälld ut, tvärtom.

– Kyrkan har förändrats i alla tider. Människors sysslande med existentiella frågor består, säger hon lugnt. Jag tror att alla har en gudslängtan, även om det kan finnas väldigt många lager emellan. Kyrkan har också många ytor utåt. Musiken fyller en viktig funktion – och se på Allhelgona och jul! Då kommer väldigt många till kyrkan, så det är klart att den behövs.

Kari Malmström