Porträtt

Foto: Håkan Flank

Anna Kemmlert trivs och känner sig hemma i församlingens gemenskap.

Anna gillar att vara en "ompysslare" – det ger också mycket tillbaka

För Anna Kemmlert är Brännkyrka församling en plats hon kallar ”hemma”. Sina uppgifter som frivillig medarbetare lägger hon ner mycket omsorg på. Hon deltar i gudstjänster, lyssnar på konserter, är med i olika verksamheter – och för det allra mesta hjälper hon vid de här tillfällena också till med något. Bland de människor hon mött i församlingen känner hon sig sedd och tillåten att vara den hon är. Anna berättar öppet att hon inte riktigt är som andra. Hon vill att omgivningen ska förstå hur hennes dolda handikapp påverkar henne.

De flesta som träffat Anna har väl slagits av hennes energi. Hon är pigg, glad, tjänstvillig och omhändertagande. Det är svårt att förstå hur hon orkar när hon räknar upp en del av de problem och sjukdomar hon drabbats av: flera synfel, magsår, migrän, tinnitus, allergier, astma, dyspepsi, dåligt immunförsvar, led- och ryggvärk. Anna har dessutom en neuropsykiatrisk diagnos, en form av autism. I just Annas fall tar den sig bland annat uttryck i att hon har svårt att ”läsa” människor, svårt att tolka alla de små signaler som för en icke-handikappad är självklara.

– Det kan vara svårt, när människor inte förstår… det syns ju inte utanpå. Med mina handikapp kan jag tolka fel, jag förstår inte alltid vad som är rätt och passande i alla situationer. Jag kan också bli väldigt, väldigt, väldigt ledsen om någon säger något utan att tänka sig för, det kan ta väldigt hårt. Det här har alltid varit tufft för mig.

Kämpat länge

Det tog lång tid innan Annas handikapp togs på allvar.

– Det var hemskt svårt i skolan, jag blev mobbad och har aldrig haft någon riktig kompis.

Hennes storebror hade läshuvud, men själv fick hon aldrig till det. Först när hon gick i sjuan kom en lärare på att hon hade läs- och skrivsvårigheter. Anna läser baklänges och upp-och-ner – och det går ganska långsamt när alla böcker är skrivna åt andra hållet!

Hon har kämpat som få. Hon valde konsumentteknisk linje på gymnasiet och har dessutom påbyggnadsutbildningar inom kost, hälsa och hushållning. Plus att hon gått grundvux och komvux för att ta igen matten, som aldrig fungerade i den vanliga skolan. Ansträngningarna har burit frukt. Sedan många år jobbar hon i en skolbespisning, och matlagning är också på fritiden ett av hennes intressen.

Anna har bott i församlingen sedan 1997, men kyrkan upptäckte hon först för några år sedan, även om hon alltid gillat orgelmusik.

– Och jag är konfirmerad, men på mitt konfaläger bråkade alla så mycket att alltihop blev förstört för mig, säger hon och ser ledsen ut.

Här i Brännkyrka började det med att hon stötte ihop med prästen Ann-Christine på en busshållplats. Ann-Christine frågade om vägen och de började prata. Spontant kände Anna att detta var någon hon gillade och fick förtroende för. Under ett par år hördes de av då och då.

Någon att tala med

Sedan hände en del jobbiga saker i Annas liv. Nätverket runt henne förändrades, bland annat skulle hennes kontaktperson flytta. Och Anna är känslig för förändringar, när det blir för oroligt mår hon inte alls bra. Hon behövde någon att tala med, och sökte upp Ann-Christine.

Efter ett tag deltog hon i sin första gudstjänst i församlingen. Anna var helt ovan och det som är nytt är svårt för henne. När det gäller nattvarden känner hon fortfarande stor osäkerhet. Hon väljer att ta emot en välsignelse och är glad över att få dela gemenskapen.

Vem Gud är funderar Anna mycket på.

– Jag är en sökare, vill veta mer om allt. Min Gud är som ett suddigt moln med jättesuddiga bokstäver, jättesvårt att förstå.

Hon beskriver hur det som sägs och sjungs i gudstjänsten är som att allt det där suddiga går genom ett kaffefilter.

– Och när jag förstår – då ramlar det ner en massa tydliga bokstäver istället!

Anna talar mycket i bilder, målande bilder som ibland är väldigt speciella för just henne. Det hon klurar ut skulle de flesta inte ens vara i närheten av att komma på.

Hon återger flera exempel på vad församlingens präster sagt och gjort i gudstjänsterna och hon berättar med mycket humor. När hon upplever att hon ”förstår” något blir hon alltid lika glad.

– Jag behöver hjälp med förklaringar, på min nivå så att jag förstår. Jag gillar också att leka och busa lite. Jag vet att jag kan bli för sprallig ibland. Då måste jag spralla av mig innan, eller ta en ”sprallpaus”.

Det gjorde hon när hon var med som frivillig medarbetare under Allhelgonahelgen. Innan hon gick in i sina uppgifter såg hon till att ha gjort sig av med överskottsenergin. Allhelgonahelgen, med sitt allvar, reflekterar hon gärna kring. Där gjorde hon en insats som kändes riktigt viktig.

– Jag tycker ju om att vara ”ompysslare”, försöka göra så att människor mår bra.

Anna kramar gärna om folk. Hon vet att människor är olika när det gäller sådan närhet, och ibland blir hon också avvisad. Men hon har funderat på det här, och har en stark önskan att visa omsorg. Alltså kramar hon i alla fall.

– Tänk om det är så att någon bara längtar efter lite beröring. Han eller hon kanske bara får den kramen på en hel vecka!

I höstas var Anna med på församlingslägret. Hon berättar att det var lite av en utmaning att våga åka. Att träffa nya människor är aldrig helt lätt för henne.

– Det var intensivt, svårt och jobbigt – men samtidigt kul och givande. Jag skulle gärna vilja göra om det.

Anna har ett stort behov av det hon kallar ”levande rutiner”. Ändrade planer eller att något bestäms med kort varsel är bland det jobbigaste hon vet. Hon har också svårt för avsked och är noga med att själv säga hejdå när hon går.

– Jag säger alltid till gudstjänstdeltagarna: ”god morgon, välkommen”, och på kvällsgrejer säger jag alltid ”god natt”. Det är viktigt tycker jag.

Levande änglar

Numera tar deltagandet och frivilligarbetet i församlingen upp en stor del av Annas fritid. Hon prioriterar hårt, men hinner också med styrketräning och promenader. Och så stickar hon, bland annat håller hon på med en tröja med församlingens änglamotiv på. Anna är mycket förtjust i reflexängeln som finns till försäljning i kyrkorna.

– Den har liv! Den kan skratta, gråta, kännas kokhet eller fryskall, vara orolig eller lugn.

Hon visar på den ängel hon har runt halsen att den är lite orolig och inte riktigt på gott humör.

Hon återkommer till härliga gudstjänstupplevelser, där det fungerat och hon har ”förstått”, och hon strålar av glädje. Viktiga för en bra gudstjänst för Anna är till exempel psalmer och låtar som hon känner igen, och människorna som förmedlar och tolkar texterna.

– Och så är jag nyfiken, jag vill veta mer. Varför heter det kor? Varför heter det sakristia? Vad betyder de liturgiska färgerna? Jag skulle vilja gå i söndagsskola, få lära mig. Det är också en viktig del av frivilligarbetet för mig: jag lär mig nya saker.

– I min värld är det allt eller inget, antingen tycker jag om något jättemycket eller avskyr det. Här i församlingen har jag hittat livsgnistan… jag får så mycket energi, lugn och ro i mig – kärlek, sådant jag aldrig känt förut. Jag känner mig välkommen och kan vara till nytta och glädje – som den jag är.

Kari Malmström