Porträtt

”När det är konsert, då är det fest i kyrkan!”

Musik och Brännkyrkas hembygd är två av kyrkvärden Ann-Marie Ericssons fundament i tillvaron. I hela sitt liv har hon varit del av gemenskapen i församlingen, inte minst den musikaliska. Att samtala med henne är nästan som att kliva in i en bok. En bok om Brännkyrka, om Älvsjö, om ett Stockholm av igår – och om sångens fantastiska värld.

Ann-Marie Ericsson bor så gott som granne med Brännkyrka kyrka. Hon öppnar dörren till orgelklanger. Det en inspelning från kyrkan, organisten Lars Egebjer spelar egenkomponerad musik. Det är snart 20 år sedan Lars gick bort, men Ann-Marie berättar så levande att inspelningen kunde ha gjorts igår. Det bara är så med henne.

Hennes hem är inrett med omsorg. Hon pyntar gärna. Många av hennes tillhörigheter har en historia.

För Ann-Marie är Brännkyrka kyrka bokstavligt talat ett andra hem. Hennes föräldrar var trädgårdsmästarpar hos greve Lagerbielke på Älvsjö gård, herrgårdsbyggnaden vid Älvsjö station. Senare drev de blomsteraffär nere i Älvsjö centrum.

Hennes pappa dekorerade kyrkan vid åtskilliga högtider, gjorde altarportar, kistdekorer, fyllde kyrkorummet med fägring och doft. Ann-Marie var ofta med. Gudstjänst har hon firat sedan innan hon kunde gå. Även som mycket liten drogs hon till kyrkan.

– Jag kanske inte alltid lyssnade så mycket på vad prästen sa, men musiken! Den talade till mig från första stund.

Naturbegåvning

Det var nog så, att musiken och Ann-Marie bara väntade på att få kontakt. Hon föddes med en naturbegåvning – sångrösten. Hon sjöng jämt.

Solodebuten gjorde hon som femåring i luciatåget hos Frälsningsarmén på Sjättenovembervägen. Och sedan sjöng hon på. Uppmärksamma musiklärare under skolåren i Långbrodalsskolan och Högalidsskolan hjälpte henne att utveckla talangen.

Efter realexamen skulle den unga Ann-Marie ut i förvärvslivet. Sjöng gjorde hon i alla möjliga sammanhang, och visst fick hon både frågor om och uppmaningar till en karriär som sångerska. Ändå hade hon aldrig tagit en enda regelrätt sånglektion.

En Guds gåva

– Jag ser sången som en Guds gåva till mig, och jag har försökt att förvalta den väl, säger hon. Man kan väl säga att jag stod inför ett val, utbilda mig inom musiken eller ej. Men jag var rädd att inte riktigt orka. Det var och är en hård bransch, man måste vara beredd att kämpa mot konkurrenterna, slåss om rampljuset. Jag är inte säker på att jag är rätt sorts människa för att satsa allt på det sättet.

Ann-Marie började arbeta på Riksräkenskapsverket, som det hette då, och bestämde sig för att ha sången som hobby. Med facit i hand blev det en krävande hobby, det medger hon.

– Jag har egentligen haft två jobb!

På Riksräkenskapsverket träffade hon Britta, dotter till Dramatenskådespelaren Sven Bergvall. Britta sjöng hon också, och hon tog sånglektioner. Brittas sångpedagog, hovsångerskan Gertrud Pålsson-Wettergren, kom på idén att låta de unga damerna sjunga ”Gluntar” tillsammans. De i många decennier mycket populära”Gluntarne” är en samling duetter för baryton och bas, som skildrar Uppsalas studentliv under 1840-talet.

”Gluntar” för sopran och alt var något nytt. Ann-Marie och Britta uppträdde på en personalfest och mötte stor uppskattning. De fick nya engagemang, på en valborgsfest för en stor skådespelarorden och på självaste Tyrol på Tivoli Gröna Lund.

– Vi uppträdde på Tyrol en stor del av sommaren 1954. Vi fick be om lov av verkschefen för att få extraknäcka, så var det på den tiden. Det var en rolig sommar, cheferna kom dit och lyssnade, och tidningarna skrev små notiser om oss.

När Ann-Marie berättar pulserar samma ungdomliga glöd som drev henne då.

Både kör och solo

Åren som följde fylldes till stor del av sång, bland annat flera ”Glunt”-framträdanden. Under en resa till Capri träffade hon den legendariske orkesterledaren Thore Ehrling, som frågade om hon ville sjunga i radio med honom.

– Men jag tackade nej, jag vågade inte!

Så dröjer hon på orden, funderar lite, och tillstår sedan att detta är något hon ångrar idag. Det var en chans hon inte tog, även om hon tagit många.

För gåvan från Gud – sångrösten – den har hon sannerligen brukat, även om hon valde bort sången som yrke. Hon har sjungit i åtskilliga kyrkor, på privata sammankomster, i föreningsliv, på arbetsplatser. I 32 år, fram till pensionen, arbetade hon på Socialstyrelsen. Varje år sjöng hon i en julkonsert för alla anställda.”Musik rör människor, gör dem lyckliga. Genom min sång har jag kunnat glädja andra – det har alltid känts viktigt.”

– Musik rör människor, gör dem lyckliga. Genom min sång har jag kunnat glädja andra, det har alltid känts viktigt.

Parallellt med solistiska insatserna har Ann-Marie också varit aktiv körsångare, bland annat i Filharmoniska kören och Skansens koralkör. Hon har dessutom, med något enstaka avbrott, sjungit i Brännkyrkas körer sedan 1951. Idag sjunger hon i Veterankören.

– Det blir nog min sista kör, säger hon utan sorg men med visst vemod.

Tyvärr är hon inte så stark som hon skulle önska, en del hälsobekymmer sätter gränser för vad hon orkar med.

– Jag har tröttnat på att gå till doktorn, säger hon. Jag lever livet som om jag vore frisk, jag tror att det är bäst så. Det ligger i Guds händer hur länge jag får vara med.

Glädje och tacksamhet

– Jag har haft ett väldigt roligt liv. Ensam har jag aldrig känt mig, även om jag själv inte bildat familj. Jag har kära närstående och underbara vänner, flera ända sedan skoltiden. Och jag hade ett fantastiskt föräldrahem, med omsorg, kärlek och trygghet. Mina föräldrar och min bror, även om de är borta idag, är fortfarande ryggraden i mitt liv. Min uppväxt har varit min plattform i alla år.

Ann-Marie berättar hur hon brukar promenera, över Sjöängen, i omgivningarna kring kyrkan, bort mot Älvsjö. Hon ser inom sig, och beskriver målande, alla dessa platser som de såg ut en gång – innan Stockholmsmässan, dagens stationsbyggnad eller bostadsområdet Prästgårdsgärde ens var påtänkta.

Hon hoppas orka med kyrkvärdskapet ännu ett tag. Precis efter pensioneringen fick hon erbjudandet att bli kyrkvärd, ”Guds ingripande”, kallar hon det själv. Hon hade ångest inför att sluta arbeta, att inte längre ha en kanal för sin energi. Nu fick hon det, och tar uppdraget på största allvar. Det är en viktig uppgift, att möta människor, ta emot dem som de är, visa omsorg om dem. När det är konsert i Brännkyrka tjänstgör Ann-Marie nästan alltid. Med stolthet välkomnar hon kyrkobesökarna och visar dem tillrätta.

– När det är konsert, då är det fest i kyrkan! Jag möter så många konsertbesökare, som uttrycker sin glädje och tacksamhet. Musik sätter igång något inom en, den är en helande kraft.

Kari Malmström