Konfirmation i Brännkyrka församling – en tanke- och känsloboost

De allra flesta som hoppar på konfirmationserbjudandet blir överraskade. Det finns en bild av hur det är och ska vara, både förväntan och farhågor. Och inte minst fördomar. Mycket plugg och ”väldigt kyrkligt” tror de flesta. Men verkligheten stämmer inte med bilden, visar det sig. Verkligheten kan nämligen vara så här: Första gången man träffar ungdomsledarna så säger någon av dem ”shalom” – iförd enhörningsdräkt!

Som konfirmand i Brännkyrka församling hamnar man i ett sammanhang som är kravlöst, lekfullt, allvarligt när så behövs – och vänligt. Mötet sker i ögonhöjd. Varje år bjuder Svenska kyrkans församlingar in alla åttondeklassare till konfirmation. Traditionen att konfirmeras har tappat mark och det är inte så konstigt. I vår individualistiska, pluralistiska och mångkulturella tid slåss många krafter om utrymmet. I dagsläget är hälften av invånarna i Brännkyrka församling medlemmar i Svenska kyrkan och långt ifrån alla 14-åringar är döpta. Ordet konfirmation springer ur det latinska confirmare – att bekräfta – och det handlar om att bekräfta sitt dop. Men! Det som igår var en tradition är idag en möjlighet. Och den är öppen för alla, döpt eller ej, troende eller ej, medlem eller ej. Vem vet vad som kan hända på vägen? Behövs det ett dop kan man alltid ordna det under resans gång.

Brännkyrkabladet har träffat (läs den här artikeln och mycket annat i majnumret 2018 av församlingstidningen) ett blandat gäng konfirmander och ungdomsledare i Grottan, ungdomslokalen i Vårfrukyrkans källare. Här kan man hänga varje onsdagskväll under terminerna. Vi ses några veckor efter lägret med stort L, det i Åre under påsklovet. Då var alla årets konfirmander med, både i vecko- och sommargrupperna. För sommargruppen var detta mer eller mindre starten på konfirmationstiden, medan veckogruppen träffats regelbundet sedan i höstas. Einar var den som träffade på den enhörnade ungdomsledaren som första erfarenhet. – Jag hade en klar bild av att det skulle bli plugg. Och som i Monty Python när man slår varandra med bibeln! Alla skrattar – det är verkligen så löjligt det här med fördomarna kring hur det ”är”. – Nu längtar jag till sommarlägret och kommer att hänga här i ungdomsgrottan till dess, fortsätter Einar.

Vad finns här i kyrkan, som är unikt? Det är Kalle, musikpedagog i församlingen, som ställer frågan. Vi gruppsamtalar ju om det här med konfirmation. Pedagogen Lovisa, diakonen Janet och prästerna Alexandra och Eva-Lisa är också med. Det är en knepig fråga och den får egentligen inte något svar – mer än att själva situationen är så totalt avslappnad och trygg. Hur ofta har dagens 14-åringar möjlighet att i lugn och ro samtala om livsfrågor? Relationer. Problem. Drömmar. Allt det där som är livet. Känslor, tankar,vardags funderingar, tvivel, tro… Så det är väl det som är det unika.

Varför konfirmation? Det är en mer rak fråga och svaren haglar. Flera vittnesbörd handlar just om tradition. – Både mamma och pappa gjort det, och det blir en morsdagspresent att göra det, säger Kristoffer. – Mamma och pappa har inte gjort det och ångrar det nu, säger Theo i sommargruppen. Det känns bra att göra det. Någon säger sig göra det för presenterna. Så kan det absolut vara, och det är ingen dålig tradition! För inte så väldigt länge sedan var konfirmationen ju en övergångsrit mellan barndom och vuxenskap. Numera är vuxenblivandet ganska utdraget, men i konfirmationen finns en möjlighet att högtidlighålla en milstolpe tidigt i livet. Emma sjunger i ungdomskören och har varit med i församlingen länge. Att hoppa på konfirmationen var självklart. Upplevelsen har toppat förväntningarna. – Jag vill inte att det här ska ta slut! Här har jag träffat så många bra nya kompisar, det är en ny möjlighet, ett nytt sammanhang. Om bara några dagar, 27 maj, är det dags för Emmas konfirmation. Bra konfirmationstid? Check. Bli ungdomsledare? Check.

Ungdomsledarna förtjänar ett eget kapitel. De är beviset för att konfirmationen ger avtryck, för många så starkt att de vill vara kvar i sitt kyrkliga sammanhang. I flera år har en majoritet av församlingens konfirmander valt att gå ledarutbildningen, som erbjuds alla. I dagsläget har Brännkyrka församling en talrik ledarskara, och fler kommer de alltså att bli. Aron var sommarkonfirmand för tre år sedan. – Det kanske börjar med att det är roligt generellt, att det bjuds på tacos. Det är en bra erfarenhet, man lär känna folk. Han fortsätter: – Man får ju religionskunskap, vilket är kul när man har religion på gymnasiet – när det handlar om kristendom kan man mer än läraren! Jocke konstaterar att det blir värt det – framför allt efter konfirmationen. Martin, som var sommarkonfirmand förra året säger: – En stor anledning till att man stannar kvar är gemenskapen. Vi är en grupp människor som välkomnar alla.

Nora, konfirmand 2015, trycker också på gemenskapen. – Man kan ha träffat folk under konfirmationstiden, som man då inte umgicks så mycket med, men som ledare senare kan man få vänner för livet bland dem som varit med om ungefär samma resa. Nora berättar att en av hennes kompisar har iakttagit kyrkliga läger i Kroatien. De liknar inte Svenska kyrkans konfaläger, och kompisen har svårt att få ihop bilderna. ”När du pratar om dina läger verkar det inte alls som att alla tror på Gud”. Och så är det – frågan är fri, tanken är fri, och känslan är fri. – Man kanske tror på Gud, kanske inte, konstaterar Nora. Man är välkommen ändå. Sofia konfirmerades också 2015. Hon ramlar in lite senare den kväll Brännkyrkabladet är i Grottan. Flera har redan beskrivit hur lyrisk hon är över lägret i Åre. Så vi frågar direkt ”Vad tyckte du om Åre?”. – Bästa lägret ever! Pedagogen Lovisa begär ordet. – Jag är ju vuxen nu, men jag känner fortfarande precis likadant som när jag själv var konfirmand och ledare, säger hon. LÄGER – shit, vad skönt! Att släppa alla krav och bara vara. En helt magisk känsla.

På frågan om varför konfirmation svarar Sofia: – Jag tänker att konfirmationen är en väg in, Gud blir introducerad. Man kan säga ja eller nej. Martin och Sofia går så till gemensam offensiv för att övertyga den tveksamma. – Vad är det värsta som kan hända? Jo, det är att man går till en första träff och inser att detta är bortkastad tid. Då behöver man ju inte komma tillbaka. Det handlar om ett par timmar. Just då. Och kändes inte timmarna bortkastade så kan det faktiskt handla om väldigt mycket mer. Om sammanhang, gemenskap, ny kunskap, nya erfarenheter och möten i ögonhöjd – också med enhörningar.

Kari Malmström

Enhörningen – en kristen symbol

Om man bildgooglar ”Mary and unicorn” får man fram en mängd bilder på jungfru Maria med en enhörning i famnen. Hur kommer det sig? Enhörningen var under medeltiden en symbol eller allegori för Kristus. Enhörningen representerar godhet och renhet, det är ett magiskt väsen men ändå igenkännbar. I världen men inte av världen. Precis som Kristus! Medeltidens människor kopplade samman enhörningens skuldfria renhet med Kristus renhet och offret genom döden på korset. Idag representerar enhörningen något gott och lyckosamt. Något som kanske väcker barnet inom oss och som öppnar en dimension där mirakel kan ske och lekfullhet råder. En dimension där tro finns. Enhörningen som kristussymbol får fortsätta vara det, en symbol för det goda som gör oss glada.

Ellen Schelin