Ledaren

Kvinnliga präster,
homosexuella och...

Debatten om kvinnliga präster har åter blossat upp. Motståndarna har slutit sig samman i en ”missionsprovins” och hotar att utnämna egna biskopar. Förespråkarna har irriterats över att ärkebiskopen visat öppenhet och inbjudit till samtal. Är inte frågan för länge sedan slutdiskuterad och avgjord? Varför bråkar vi fortfarande, efter mer än 40 år, om kvinnliga präster?

Skälet är, som jag ser det, att frågan om kvinnliga präster inte är vilken jämlikhetsfråga som helst. Det är i grunden en teologisk fråga. Utgångspunkten är inte den allmänna opinionens uppfattning, eller ens samhällets lagstiftning, utan vad Bibeln och den långa kristna traditionen förmedlar. Bibeln och kristen tro måste tolkas, ständigt på nytt, i varje tid. I så fall är även frågan om kvinnliga präster en tolkningsfråga. Vi kan, det visar erfarenheten, utifrån vår kristna övertygelse nå fram till olika ståndpunkter. Har vi väl enats kring detta, har vi också erkänt att ingen kan hävda sin egen tolkning som mera rätt än någon annans. Vad som i stället krävs är ömsesidig respekt och vilja till offer, beredskap att avstå något för enhetens skull. Även om det gör ont.

Måste det då inte vara någon ordning, också i en kyrka? Jo, det måste det. Inom ramen för ett demokratiskt system har Svenska kyrkan för länge sedan beslutat att prästämbetet är öppet för såväl män som kvinnor. Men därmed är problemet inte löst, har det visat sig. De olika uppfattningarna finns kvar, inte bara bland prästerna själva, utan också hos kyrkfolket. Traditionerna skiljer sig i olika delar av vårt land. Och så kommer det säkert att förbli, länge än.

Finns det då något hopp för vår kyrkas enhet? Jag vill tro det. Utifrån min bibelsyn och min tro bejakar jag helt ett prästämbete för både kvinnor och män. Något annat är för mig otänkbart. Men jag har också respekt för de bröder – och systrar – som har kommit till en annan slutsats än jag. Det vore en stor förlust om de inte längre fick plats i vår kyrka. Eller om de själva valde att ställa sig utanför. De behövs, med sin tro, med sin teologiska kunskap och med sitt starka personliga engagemang. Med större ödmjukhet från båda sidor måste det vara möjligt att bevara enheten.

En annan fråga, som hotar att splittra och söndra, har den senaste tiden alltmera aktualiserats, nämligen frågan om en vigselgudstjänst för homosexuella, homosexuellas rätt till äktenskap. Återigen har vi en fråga som, enligt min mening, inte kan reduceras till att handla om den syn på jämlikhet, rättigheter och diskriminering som för närvarande omfattas av en majoritet i samhället. Som kristen måste jag alltid reflektera och ta ställning utifrån min bibelsyn, min äktenskapssyn och personliga tro. När vi som kyrka ska diskutera oss fram till en ordning i denna fråga kommer helt säkert uppfattningarna att gå isär. Själv känner jag stor osäkerhet. Därför bör vi skynda långsamt, samtala, försöka förstå, vara ödmjuka och visa varandra respekt. Ibland måste vi erkänna att vissa frågor faktiskt är svåra och måste få vara svåra. Det tror jag är kyrkans väg.

Den kristna enhetens söndag,

Torkil Nilson, kyrkoherde