Ledaren

Arvet till våra barn

För en tid sedan besökte jag en gammal kyrka med rötter i medeltiden. En kyrkvärd gick runt med mig och berättade med tydlig stolthet sin kyrkas historia.

Långskeppet var byggt under 1100-talet och en gång hade det varit fyllt med medeltida målningar. I samband med reformationen hade de blivit övermålade, men här och var kan de fortfarande anas. Under 1300-talet hade sakristian byggts till och århundradet senare kom vapenhuset. Koret byggdes som ett gravkor och blev färdigt under 1700-talet. Tornet hade fått vänta ända till 1800-talet. I slutet av 1900-talet hade koret gjorts om och altarringen hade burits ut för att lämna fri väg fram till altaret.

Kyrkvärden berättade händelser ur församlingens liv och sammanförde dem med historiska händelser och ingen kunde ta miste på berättarglädjen och stoltheten över bygdens kyrka. Fram trädde bilden av en kyrka som fått växa och förändras med sin församling genom historien och en nutida glädje över att det var så.

Jag tänker att detta likaväl kunde ha varit en berättelse om Brännkyrka kyrka. Den har också sina rötter i medeltiden och har på många sätt förändrats genom århundradena.

Nu står vi inför möjligheten att låta kyrkan fortsätta att formas av sin församling så som den gjort förut. Vi har möjlighet att byta ut nuvarande altartavla mot ett konstverk som skapas i vår tid, för vår kyrka, av en konstnär som på sitt sätt vill bidra till kyrkan. Olika tankar och olika sätt att förstå Gud kommer till uttryck i de förslag som presenteras i det här numret av Brännkyrkabladet, men gemensamt är att de alla uttrycker en relation mellan Gud och församlingen.

Det som vi låter göra i kyrkan blir ett arv till våra barn och generationerna efter dem. En dag kommer här att stå en kyrkvärd eller någon annan som med stolthet berättar om att just deras kyrka har varit en levande kyrka där varje generation fått prägla och forma gudstjänstrummet efter sina behov och sin längtan.

Frågan till oss är om vi vågar låta kyrkan leva på det här sättet och låta den fortsätta tala till människor i varje tid, eller om vi föredrar att låta kyrkan omvandlas till ett museum där ingenting får röras eller ändras. Om de kyrkor vi har kvar från medeltiden, hade lämnats orörda hade de varit mörka utan elektricitet, kalla utan värmekällor, med korskrank som delade av kyrkorummet så att präster och andra i kyrklig tjänst kom nära altaret och den vanliga församlingen satt utanför på säkert avstånd från det heliga – och talades till på ett språk som de inte förstod.

Vilket arv vill vi lämna till våra barn?

Eva Abragi