Ledaren

Vem ska jag rösta på, pappa?

Yngsta dottern skulle delta i sitt första kyrkoval. Nu ville hon veta vem hon skulle rösta på. Inte vad eller vilket, utan vem. Vem har du förtroende för, pappa?

Hennes sätt att formulera frågan blev en hjälp för mig själv. Om jag annars har svårt för att identifiera mig med ett enskilt politiskt parti, så är det än svårare i kyrkans värld. Vilken betydelse, vilken genomslagskraft har ideologierna där? Inte mycket, om man jämför programmen. Alla säger sig vara för kyrkan, en öppen kyrka, en kyrka för alla. Vad annat kan man säga?! Och altartavlor och CD-spelare i kyrkan kan väl knappast vara frågor av ideologisk eller partiskiljande art.

Nej, valet kom för mig att handla inte om partier, eller nomineringsgrupper som det numera heter. Inte heller så mycket om deras program. Det kom att handla om människor. Människor jag känner till namn och utseende, människor jag har förtroende för, människor jag litar på, människor jag kan samarbeta med, människor som har en kärlek till kyrkan, ett engagemang i församlingen, människor jag delar gudstjänstgemenskapen med.

Kyrkovalet är nu över för denna gången. Det fick i förväg oväntat mycket publicitet. Mycket skrevs i pressen om valsystemet, om valdeltagandet och inte minst om det orimliga med partipolitik i kyrkan. Av just det skälet uppmanades vi av en ledarskribent att låta bli att rösta. Själv kan jag ibland med saknad tänka tillbaka på kyrkostämmans direktdemokrati i min första lilla landsortsförsamling. När församlingsborna efter söndagens högmässa samlades till stämma, då handlade det inte om partitillhörighet utan om enskilda människor som gavs förtroende, förtroendevalda i ordets rätta bemärkelse.

Nu har vi lämnat våra röster. Församlingen har utsett sina förtroendevalda. Jag ser fram emot ett gott samarbete med människor som har sin främsta lojalitet, inte med ett politiskt parti, utan med Kristi kyrka och Brännkyrka församling.

Torkil Nilson
kyrkoherde och väljare