Ledaren

När flodvågen har lagt sig – vad har vi lärt?

Annandag jul vällde flodvågen in över Indiska Oceanens stränder och orsakade död och förödelse. För jullediga nordbor förvandlades semesterparadiset på ett ögonblick till ett helvete, liv till död, glädje till sorg. I de drabbade områdena förlorade hundratusentals människor sina anhöriga, sina hem och sina utkomstmöjligheter.

Redan samma dag vällde flodvågen in i våra julpyntade vardagsrum. TV-bilderna väckte först förundran och förskräckelse, sedan oro och ovisshet, och för många så småningom sorg och förtvivlan.

Dagarna och veckorna som följde vällde andra vågor fram, starka vågor av medkänsla, medlidande och offervilja. Myndigheter, organisationer, kyrkor och samfund, enskilda – alla goda krafter mobiliserades för att lindra nöden, såväl bland drabbade svenskar som bland de inhemska befolkningarna. I Brännkyrka församling höll vi kyrkorna öppna. Gudstjänsterna präglades av katastrofen. Fredsgruppens medlemmar samlade in pengar till Lutherhjälpens insatser. När skolorna började terminen fanns församlingens medarbetare på plats för att ge tröst och stöd.

Samtidigt vällde vågor av vrede fram, frustrationen över att de akuta insatserna dröjde. Debattens vågor gick höga i massmedia, kritiken var hård mot de politiskt ansvariga. Efterdyningarna kommer säkert att kännas länge än.

Men när stormen är stillad, när vågorna lagt sig, vad har vi då lärt?

Ingen av oss vet något om morgondagen. Vem som helst av oss kan när som helst, var som helst och hur som helst drabbas av olycka och sorg. Livet är bräckligt, lyckan är skör. Sådana är våra villkor. Flodvågen i Asien har påmint oss om detta. Kanske blir vi hädanefter lite mera rädda om varandra, lite mera varsamma, lite mera ödmjuka och lite mera tacksamma för livet.

Om olyckan drabbar, har vi trots allt förmånen att få leva i ett land med stora resurser. Läkare, psykologer, kuratorer och många, många fler står beredda att ge oss all den professionella hjälp vi behöver. Och samhället räknar på ett självklart sätt med kyrkan, frågar efter den kompetens som kyrkans medarbetare kan bidra med. Det har vi också lärt oss efter flodvågen i Asien. Och det bör stämma oss till tacksamhet.

Men den viktigaste lärdomen är nog ändå erfarenheten, att det som verkligen betyder något i en situation som den vi upplevt är den vanliga, vardagliga, medmänskliga omsorgen: familjemedlemmar och släktingar, vänner, arbetskamrater och skolkamrater, grannar som bryr sig, som finns när vi som bäst behöver. Där, tror jag, finner vi läkedom och tröst, ett lugn efter stormens vågor.

Torkil Nilson, kyrkoherde