Ledaren

Är kyrkan död?

I sina mörkaste stunder funderar en kyrkoherde över sådana frågor. Veckorna före påsk har jag sammanställt min verksamhetsberättelse för det gångna året. Visst finns det glädjeämnen, och de försöker jag lyfta fram. Men jag kan inte blunda för det som vållar oro. För varje år blir vi färre som deltar i våra gudstjänster, församlingens livsnerv.

Före påsk har deklarationsblanketterna kommit: Inkomstskatt och kyrkoavgift. Många tycker att det räcker med det första. Nästan varje dag får jag på mitt bord en anmälan, ibland två, om utträde ur Svenska kyrkan. Ännu är medlemsdroppet just ”dropp”, men när kommer raset?

Efter långfredagens gudstjänst, alltså en fredag, frågar jag mig: Hur länge får vi i ett sekulariserat, mångkulturellt och religiöst pluralistiskt samhälle behålla våra kristna helgdagar? Ett svar får jag när jag på tunnelbanan plockar upp en Metro och tar del av vad seriefiguren Elvis har att säga i ämnet: ”Jag tycker det är så fantastiskt att Jesus gav sitt liv för vår skull! Den gåva till oss alla som hans offer faktiskt innebär: Vad hade vi gjort utan röda dagar?!” Ja, röda dagar har sitt värde, även när de förlorat sitt ursprung och sin mening.

I mina mörkaste stunder funderar jag över sådana frågor.

Det gjorde lärjungarna också, och särskilt en långfredag: Är Jesus död? Om kyrkan kunde de inte ställa några frågor. Den fanns ännu inte. Men Jesus hade de sett dö. Kyrkan föddes när de fick se honom leva.

Det fick jag också. Jag mötte den levande Jesus i en påskdagsmässa i vår församlingssal. Det var fullt, det var trångt: barn och vuxna, ungdomar och äldre, församlingsbor i alla åldrar. Vi lyssnade till påskberättelsen om den tomma graven, vi såg när påskljuset blev tänt, vi lyssnade till påskkören, föräldrar och barn som fyllde rummet med sin sång om den uppståndne Jesus, vi stämde in i bekännelsen: Vi tror på Jesus Kristus, …på tredje dagen uppstånden ifrån de döda …” Och så tågade vi alla ut medan vi sjöng: ”Uppstått har Jesus, hurra, hurra!”

Iden stunden hade jag fått svar, ett riktigt svar: Kyrkan är inte död. Därför att Jesus lever. Jag såg honom i Brännkyrka församlingssal. Jag såg honom i barnen som kröp omkring på golvet, mina dopbarn några av dem, i ungdomarna som tagit ställning och valt att gå och läsa, i föräldrarna som stannat hemma från sina fritidshus för att sjunga i en för tillfället sammansatt påskkör, i de äldre som denna dag visserligen saknade ”Vad ljus över griften …” men som med glädje – och tårar – stämde in i refrängen: ”Uppstått har Jesus, hurra, hurra! Han lever, han lever, han lever än!”

Det gör kyrkan också.

Torkil Nilson

vars mörka långfredagstankar

skingrades i påskdagens ljus