Ledaren

Trastungar och barn

Vi har ett antal stora ekar på tomten och åtminstone två trastpar har byggt bo i dem. Ett av dem har vi kunnat följa från ett fönster i min sons rum. Huset ligger högt och vi kan se nästan rakt ner i boet. Det har varit något av en upplevelse för honom att vara med från början och se fåglarna när de kom flygande med kvistar och strån till bygget, honan som troget ruvade i ur och skur utan tak över huvudet, och nu ungarna som sticker upp sina gapande näbbar och förväntar sig att föräldrarna ska tillgodose deras behov. Och behoven, ja de verkar vara omättliga, för de vuxna fåglarna får varken rast eller vila. Hela tiden ser vi dem flyga fram och tillbaka med mat till ungarna.

Det jag slås av, är hur djupt nedlagt det måste vara i dem att se till att avkomman överlever. Tänk så vist Gud ordnade det i skapelsen.

Kampen för ungarnas väl och ve skiljer sig knappast mellan arterna, och därför är jag övertygad om att också vi människor har detta djupt inom oss. Även om det går fel någon enstaka gång så tror jag att så gott som alla föräldrar gör allt de kan för att barnen ska få det som de behöver. I första hand det mest nödvändiga som mat, kläder och skor och tak över huvudet, men sedan också det som de upplever vara nödvändigt för deras utveckling och stimulans.

Om nu viljan att ta hand om våra barn är något som är grundlagt i självaste skapelsen, blir det så mycket mer absurt när vi får rapporter om barn som far illa, materiellt sett. En av våra stora dagstidningar har haft en artikelserie om barn som lever under små omständigheter. En berättade om pojken som sålde sin cykel för att kunna får mat på bordet till sina yngre syskon när pappan låg på sjukhus. Enbart för att det inte fanns tillräckligt med pengar i hushållet! Någon annan berättade att man blivit nekad hjälp från samhället och att den sista utvägen var kyrkan.

Detta väcker många frågor. Hur mår man som förälder när barnen måste bidra till försörjningen eller måste avstå de mest självklara saker? Hur mår barnen? Men mest av allt undrar jag hur vi har kunnat bygga ett samhälle där vi accepterar att barn far illa och där normer och schabloner avgör istället för medmänsklighet och omsorg. Ett sådant samhället vill jag inte leva i. Det måste vara tillåtet att bli ensamstående förälder, arbetslös och sjuk utan att barnen ska komma i kläm. Det måste vara möjligt att räkna med att det är hela samhällets ansvar att barnen växer upp under trygga omständigheter. Det måste gå att lita på att det finns ett gemensamt ansvar för våra barns väl och ve.

Det är dags att sluta vara tyst när barn far illa. Barnens rätt till barndom och en god uppväxt borde vara självklar. Föräldrars rätt att kunna följa sin instinkt och vara bra föräldrar likaså, även om det ibland betyder att be om (och att få) hjälp. Det måste vara möjligt att på så sätt, fortsätta Guds skapelsetanke i sitt och sina barns liv.

I nuläget kan trastungarna inte flyga, men det kan inte krävas av dem än. Både trastungar och barn måste få ta den tid de behöver till att bli flygfärdiga. Vissa saker kan, som bekant, inte skyndas på.

Eva Abragi