Ledaren

Skriv om utbrändhet, sa redaktörn

Nej! mitt svar kom spontant och omedelbart, nästan som en protest. Om utbrändhet har det redan skrivits så mycket. I dagspress, kvällspress och veckopress, i facklig press och i kyrklig press. Och om utbrändhet har det talats. Det har hållits föredrag, det har debat-terats och diskuterats. Otaliga utbildningsdagar och temadagar har behandlat detta ämne. Såväl drabbade som specialister på området har uttalat sig. Och jag är varken det ena eller det andra. Den som inget vet ska vara tyst. Så om utbrändhet vill jag inte skriva.

Men att problemet är verkligt och stort, det inser jag. Och att många är drabbade, också inom kyrkans värld. Människor som brinner som facklor för sin uppgift, människor som inte sparar sig, människor som bränner sitt ljus i båda ändar. Tills lågan en dag bara flämtar. Så kan väl inte Gud ha menat, sa redaktörn. Nej, säkert inte. Fast det där med att ge av sig själv, att offra sig för andra, är väl en biblisk tanke och ett kristet ideal? Jo, men den som ger så mycket att det inte finns något kvar har sedan ingenting att ge. Inget annat än tomhet. Kanske är det därför det heter: Älska din medmänniska som dig själv. Ge åt andra, men glöm inte dig själv. Också du behöver vila, avkoppling, tystnad och stillhet: rekreation!

Men det finns också, har jag förstått, en utbrändhet som inte beror på att man brunnit för mycket eller för fort. Det finns en utbrändhet som mera har att göra med att man inte får brinna alls, att man inte är efterfrågad med sina gåvor och möjligheter. En låga vill inte lysa för sig själv, den vill lysa för andra.

Kanske har kyrkan något att erbjuda både den som brunnit för mycket och den som brunnit för lite. Stillhet och vila som ger krafterna åter för den ena, uppgifter och ansvar som ger mening för den andra.

”Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte”, läser vi hos profeten Jesaja. Låt oss se det som ett löfte från den Gud som kan tända oss på nytt.

Skriv om utbrändhet, sa redaktörn. OK då. Fast mycket förenklat.

Torkil Nilson, kyrkoherde