Ledaren

Varför inte jag?

Varför just jag? är en fråga som prästen möts av ibland när sjukdomen, sorgen eller motgången drabbat. ”Varför har just jag råkat ut för detta?” Inte så sällan, när jag i min tjänst har samtalat med människor i sådana situationer, har jag tyst för mig själv vänt på frågan och riktat den mot mig själv: Varför inte jag? Varför är just jag så förskonad från motgångar i livet?

Det finns inga riktigt bra svar på sådana frågor, inget annat svar än att vår tillvaro är så beskaffad. Livet är både ljus och mörker – och hela gråskalan däremellan – glädje och sorg, hälsa och sjukdom, framgång och misslyckande. Och livets lotter faller olika. I detta finns ingen rättvisa. Vem som helst av oss kan när som helst bli drabbad.

Men det viktigaste för mig, och det som bär mig, är vissheten om att i livets alla situationer vara omsluten av Guds kärlek. Orden i Psaltaren 139:5 har följt mig genom åren: ”Du omsluter mig på alla sidor, jag är helt i din hand.” Ett annat bibelord som betyder mycket för mig är ett Paulusord, Romarbrevet 8:38-39: ”Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”

Cancer är en vanlig sjukdom. Den drabbar många. Tack vare framsteg inom medicin och kirurgi botas de allra flesta. Men inte alla. Cancer skördar fortfarande liv. Cancer är därför ett ord som skrämmer, ett ord som är svårt att ta i sin mun. Cancer drabbar andra. Varför inte mig? Jo, den här gången är det jag.

Om allt går väl, och det ber och hoppas jag, är jag snart tillbaka i min dagliga tjänst. Till dess ska jag vila och återhämta mig efter operationen. Och alla ska vi fira jul och nyår. En riktigt god jul och allt gott inför det nya året önskar jag Er alla.

Och så till sist. När jag togs emot som Er kyrkoherde för några år sedan, vädjade jag om Er förbön: Bed för mig, såsom jag ber för er. Den vädjan, och det löftet, förnyar jag nu: Låt oss be för varandra.

Torkil Nilson