För mig är Gud
liksom en kompis

Tore Nydevik
präst

18 år gammal bestämde jag mig för att bli kristen. Det skedde under semestern. När mina vänner fick reda på att jag blivit religiös satt vi en hel kväll på mitt rum och diskuterade igenom vad det betydde. Till slut gick dom lite besvikna, eftersom dom anade att våra fester nog inte skulle bli som förr. ”Vi gillade dig som du var, Tore”, sa en av mina kompisar. Så småningom blev det också slut med flickvännen. Så började mitt liv med Gud i ungdomen. Lite hårt för en ung man, men så var det på den tiden. Den kristna kulturen var annorlunda och avvikande. Inga svordomar, ingen sprit och ingen dans. Det var mönstret i den andliga tradition som fanns i mitt hem. Jag förlorade några kompisar men fick andra istället. Framförallt blev Gud liksom en kompis. Vi har nu haft ett ganska varierat förhållande under 40 år. Dagligen pratar vi med varandra. Åtminstone jag med honom. Ibland bråkar vi, eller stänger dörren för ett tag. Men ganska snart märker jag att vi är tillsammans igen.

Jag var aldrig något skolljus, men när jag blev kristen satte jag av någon anledning i gång att läsa böcker alldeles frivilligt. Det var som att hela livet plötsligt blev mycket intressantare. Man kunde ju inte gå omkring och tro på Gud utan att förstå vem han var och vad han hade gjort och vad han ville med människors liv. Så jag läste, överallt, när jag väntade på bussen eller tog en promenad. Folk började kalla mig för filosofen. Så småningom läste jag till präst.

Det är fortfarande så, att Gud är min kompis, någon jag umgås med och har ett ganska barnsligt förhållande till, samtidigt som jag inser att han ju är helt annorlunda och omöjlig att förstå. Jag ber gärna till honom och har en inre dialog om vardagens små och stora händelser, som om han skulle bry sig om det, vilket jag tror att han gör.

Men för att han inte skall bli för banal och lik ”skäggiga gubben på molnet” så måste jag fundera och tänka på honom i filosofiska och teologiska termer. Han har ju faktiskt skapat ett universum utan gräns, om han nu finns. Att läsa teologi och tänka kring min tro är för mig ett sätt att vara tillsammans med Gud, den helt annorlunda. Jag tror inte att han ”finns”, som ett objekt, som vi kan ta på och granska, men jag tror att det är i honom vi lever och rör oss och är till och att han uppenbarar sig som en personlig kraft i vårt inre och i vår gemenskap.

När jag haft ett sånt där skov av djupa tankar om Gud, och han verkar bli för svår, då läser jag gärna ett evangelium om Jesus för att få ner honom på jorden. I människogestalt blir han mer fattbar och närvarande igen. Jag tar rollen som Jesu lärjunge och han tar mej med på en vandring bland vanligt folk, utstötta, sjuka, högfärdiga, rädda och maktgalna. Så håller vi på Gud och jag. Det är fortfarande lika spännande att leva med honom, och att söka hans spår i tillvaron.

Nu är jag dessutom präst och på det viset representant för den organisation som idag och här förkroppsligar honom på jorden. Inte helt lätt alla gånger eftersom ”firman” då och då blir alltför mänsklig, men som så mycket annat som har med Gud att göra tycks han ha gett oss människor i uppgift att söka det som innerst inne ändå gör livet värt att leva och spännande att undersöka. Ibland har jag tänkt att det finns en parallell mellan den materiella och den andliga världen. Bägge kan tyckas enkla och självklara tills vi börjar utforska dem. Då djupnar tillvaron till en hemlighetsfull gåta där det blir oändligt stort att vara människa med rätt att tänka och känna.