Den kristna tron — en väg värd att utforska

Svante Haggren
kyrkorådsledamot

Det är söndag. Februarisolen skiner över den snöklädda omgivningen. Ute är det kallt. Inne i Brännkyrka kyrka är det ljust, varmt och stilla. Vi väntar på att processionen ska börja. Hur kom jag att hamna just här och varför? Jag som valde att inte konfirmera mig som tonåring, som ansåg att religionen tillhörde det förgångna och inte spelade någon roll i det moderna samhället. Året var 1968. Det var andra vindar som rörde om i samhällsdebatten. Samma frågor men med andra perspektiv på hur svaren skulle formuleras.

Jag har vandrat en lång väg sedan dess. En väg som inte avslutades förrän vid min första nattvard. I Brännkyrka kyrka! Det finns några händelser som jag anser har påverkat den här vägen genom livet.

Den mest genomgripande händelsen handlar om en resa. Jag var gift med familj och fyra barn. Sedan 15 år var jag boende i Liseberg. Arbetade som lärare på en gymnasieskola i Stockholm. Undervisade i ämnena samhällskunskap, historia. Religionskunskap hade nyligen blivit ett kärnämne och jag hade så smått varit inne och arbetat i ämnet. Men jag ville veta mer för att kunna svara på elevernas olika frågor. Så jag beslöt att läsa in ämnet på Lärarhögskolan i Stockholm. Det fanns då många synnerligen duktiga och intressanta lärare där. En av dem, Carl Eric Weber, aktiv katolik, kom att leda kurserna i bland annat Gamla och Nya Testamentets framväxt och innehåll. Han hade vid tidigare kurser genomfört resor till Israel och Jerusalem med sina elever. Jag frågade honom om det fanns någon möjlighet att vi kunde göra en motsvarade resa.

Och så blev det! En resa i kristendomens fotspår. Platser vi kom att besöka var Jerusalem, Betlehem, Nasaret, Galileen, Jeriko, Masada, med flera. Under resans gång föll plötsligt bitar på plats och vissa religiösa företeelser förklarades. Man kan läsa sig till, man kan lyssna sig till, men inget går upp mot att själv få uppleva miljöer, dofter, sorl och minnesplatser. Känslan som kommer inifrån utgör en avgörande skillnad. Vissa platser kom att ge fantastiska upplevelser och en förvissning om Jesu tid på jorden. Omtumlad och förväntansfull kom jag tillbaka till vardagen och beslutet var fattat. Den kristna tron var mer än en tro, den visade sig vara en väg för människorna till ett bättre liv. Jag har valt att utforska denna väg under de följande åren.

Den allra första – och grundläggande – händelsen har jag inget som helst minne av. Nu så här i efterhand är jag mycket tacksam över det som mina föräldrar gjorde för mig. Jag blev döpt i Stefanskapellet, i S:t Johannes församling. Utan dopet hade mitt engagemang i kyrka och församling nog aldrig uppstått. Dopet gav en ingång som var naturlig och gjorde det möjligt att på ett sant sätt nalkas kyrkan.

Biskop Lennart Koskinen brukade i sina radioandakter prata med Gud och tackade honom för det under som liv och livet innebär. Jag instämmer. Tack Gud för att vi finns till.