I djupet finns Gud – där finner jag vila och kraft

Stanley Rydell
arbetslivspräst

Gud ska varken förklaras, försvaras eller förtydligas. Kan bara upplevas. Min relation till Gud kan jag däremot försöka kommunicera. Mänskligt liv är att relatera och vara delaktig. Ur mitt perspektiv äger kommunikationen rum i Gud. Gud kommunicerar i oss. Vi är aktörer i våra liv, ansvariga och delaktiga, visst. Men på ett djupare plan är det i Gud vi lever, rör oss och är till. I djupet finner jag vila och kraft.

Det finns många ingångar till den plats där vi är som sannast mot oss själva. Här framträder konturerna till en mystisk gudsrelation hos mig. Låt mig dela några gudsbilder som är verksamma för mig: Att i åttitalets av inbördeskrig härjade El Salvador se in i en sjuårings ögon som skyggt trevar efter en vuxen att lita på, en sjuåring vars familj mist allt i militära räder och sökt tillflykt i Lutherska kyrkans flyktingläger; Att se hoppet och tilliten hos stojande barn i Managua i det nya Nicaragua. Återigen ögon som talar. Ögonen är själens spegel, säger man. Och jag ser inåt, när jag tänker på Gud. Eller är det Gud som tänker i mig? Jag lämnar frågan öppen. Gud är ju inget objekt som vi kan ”tänka på”. Gud är varken snuttefilt, föremål för tillbedjan eller teologisk ”sanning”.

Jag lovade mig själv i tolvårsåldern, att jag som vuxen inte skulle glömma hur det är att vara barn. Så låt mig ge en till gudsbild där barnet är ingång till gudsupplevelsen.

Det är påsk i staden León i Centralamerika. Efter ändlösa plastjesusprocessioner, entonig hornmusik, hela stora familjen samlad i änkans hus. Hon som gömde sandinister under motståndet. Påskdag, yngsta dottern har åkt till sjukhuset i ottan, kommer hem på eftermiddagen med ett nyfött barn. Påskens under, uppståndelse, nytt liv! De fattiga ser Gud verksam i historien, nedstigen i deras verklighet, upprättande. Ett nytt barn är välkommet i det nya Nicaragua fullt av hopp – som varje barn ska vara. Varje mänskligt möte, är ett gudsmöte.

För mig erbjuder också naturen sådana möten. Den har inga krav eller förväntningar, men öppnar sig. I elementens samtal med mitt inre finns Gud. Den grå mossan mot stenens skrovliga yta talar till mig när jag sitter länge nog att skala av påtvingade tankar. Lager efter lager intill hudlöshet, redo till ett möte – med mig själv, min djupare längtan, med Gud.

Den enklaste bilden är starkast. Linjen där himmel möts av hav. Någon linje finns ju inte, men mötet sker mellan luft och vatten, ljus och djup, lätthet och tyngd. Inget däremellan. Visst behöver vi mellanområdet, platsen för leken, konsten, gestaltningen, riten, för mötet mellan våra liv och det gudomliga, mellan vårt inre och den yttre verkligheten. Men här finns ingenting, och jag rör mig fritt över gränserna, märkligt! Denna starka bild upphör inte att förundra mig. Och förundra mig kommer jag alltid att göra. Då finns leken, sinnligheten och kreativiteten där. Andens friska vind får svalka mitt hav. Jag kan tillåta mig att njuta på ytan i solens ljus, för jag vet att Gud bor i djupet och jag är bekant med det.

Det var väl det här jag lovade mig själv på tröskeln till tonårens tid av oro, sökande och splittring.