Gud är min vän, som alltid är hemma

Ritva Hult
kyrkvärd

”Berätta hur du fann Gud och hur du kom till kyrkan...”. Så ungefär sa prästen Jonas Gräslund till mig en dag. Jag började i tankarna sätta ord på min tro. Jag har nog så gott som alltid i tanken samtalat med Gud – en inre dialog ända sedan jag var liten. För mig har Gud alltid funnits. Som liten var jag även ibland arg på Gud, som inte såg hur hemskt jag hade det... Kan han inte hjälpa mig? Inte hjälpa alltid – men trösta! Ibland var jag glad och tacksam när jag såg ett tecken – att visst såg han mig. Han sände ju fina människor i min väg som gjorde det lättare att leva. Människor som såg den lilla ungen, som till och med förstod mig. Såg hur jag hade det. Tack Gud, för dessa människor!

Jag var krigsbarn från Finland. Gud blev som min ende riktige ”fader” kan man säga, min biologiska far var ute i andra världskriget och blev förstörd i Sibirien. Han överlevde men jag hann knappast lära känna honom. Min mamma Olga kände jag lite. Hon fanns med fastän hon bodde i Finland och jag i Sverige. Ett exempel: Ni vet, när man lär små barn ”öga, näsa och mun”, så ska ska det lilla barnet peka på de tre ställena. Härom dagen dök ett minne upp – jag är 67 år nu: Jag sa som liten ”mun, näta, Olga”!

Min fosterfar, som jag fick när jag kom till Sverige 1941, var alltid snäll mot mig. Men han dog 1944. Jag sörjer honom än, men det förstår ej alla. ”Du var ju så liten”, säger de. Min fostermor var en svår människa men hon hade även goda sidor, konstigt nog älskar jag henne än, hon dog 1978. Jag gifte mig 1965 och flyttade till Göteborg. Har två ömsinta, stiliga söner med fruar och ett litet barnbarn, och jag trivs med livet.

Jag tror att alla människor har sitt lilla barn inom sig. Fastän man blir tonåring och senare vuxen, och till och med när man är gammal, så finns det lilla barnet där. Och fastän man är halvvuxen eller helvuxen finns en dröm om att få överlämna sig en kort stund i alla fall – till någon som kan ta hand om, värna om – kanske en önskan om att få vila. Få ro. Få stillhet. Det är nog så jag har funnit kyrkan – och känt att i kyrkan är jag alltid välkommen, där duger jag alltid. För mig har just detta att duga varit centralt. Gud är för mig kärlek – människokärlek, godhet och mycken tröst. Han är min vän, som alltid är hemma.

Och nu har jag förmånen att ha fått bli kyrkvärd, det är det finaste jobb jag haft.

När vågade jag då stå för min tro? Jag deltog i en skrivarkurs en sommar, och under kursens gång var vi en kväll på orgelkonsert i Sköldinge kyrka. Jag ville vara ensam, bröt upp från gruppen och satte mig i ett hörn i en gammal sliten kyrkbänk. Under musikens inflytande kom en massa tankar, bland annat påminde den slitna bänken mig om min gamla skolbänk i ”Enskede Röda”, den kallades så. Det var fyrtiotal.

Kyrkbänken ”blev Gud” och jag satt där i Sköldinge kyrka och var så lugn. Jag skrev en dikt när jag kom hem senare, den handlade om hur jag satt i Guds knä. Ungefär så här var den: ”Gud i ditt knä vill jag sitta en stund, endast hos Dig vågar jag vara liten.”

Sedan den skrivarkursen har jag vågat säga till den som frågar: JA, JAG ÄR TROENDE.