Det gudomliga finns i varje människa

Pehr-Albin Edén
präst

Tore Littmarck skriver i psalm 732: ”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar.”

Jag lever i tro på den treenige Guden; i tro på att Gud skapat och skapar, att Gud i Jesus från Nasaret blev människa och delar det mänskliga livet och att Gud med sin ande ger oss och världen liv.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord och skapade människan till sin avbild. Det är min tro att jag och varje människa jag möter har fått sitt liv av Gud, att vi är sedda, bekräftade och utvalda till att leva som Guds avbilder i denna värld. Det är ett radikalt uppdrag som ställer höga krav på oss i möten med varandra, som förutsätter och kräver rättvisa och jämlikhet. Det är min stora utmaning i livet: hur lever jag mitt liv så att avbildstanken blir levande i min verklighet, i min vardag? Hur ser jag på mig själv och hur bemöter jag min medmänniska i tro på att vi är Guds avbilder?

Nyfikenhet och öppenhet är för mig nyckelord på vägen. Att leva är att fråga. Tron på att Gud visar sig i varje människa gör mig öppen och nyfiken för vad det är och hur det tar sig uttryck. Samtidigt som det gudomliga är något allmänmänskligt finns det specifikt gudomliga också i varje människa, något att upptäcka.

Under min tid i Palestina – under tre månader i vintras arbetade och levde jag som ekumenisk följeslagare på Västbanken – drabbades jag av insikter om det radikala innehållet i vår tro. Jag levde bland idel muslimer. Människor som lever under förtryck; människor vilkas liv präglas av en politisk konflikt och som fått sina liv kraftigt beskurna av en mur dragen på deras mark, som orsakar stora problem i människornas dagliga liv och som skiljer dem från mänsklighetens bröder och systrar. Ofta hade vi svårt att förstå varandra. Det fanns både språkliga och sociala hinder men i Palestina upplevde jag tydligare än någonsin hur Gud sänder sin enhets och vänskaps vind till oss. Jag såg det klarare. Gud är i det mänskliga, i det relationella, i utsattheten och i det ömsesidiga behovet och delandet.

Tillbaka i Sverige och som präst i Brännkyrka församling tackar jag Gud för närvaro och ber om hjälp och tålamod att också här hemma söka se avbilden i min nästa och i mig själv. Att leva är att fråga, att vänta på ett svar.