Varje dag är Guds dag

Marianne Hugo-Julin
kyrkvärd

Jag och Gud. Vad ska jag här berätta om min relation med Gud? Jag har alltid gärna gått i kyrkan. Min relation till Gud har varat länge men den förändras och varierar. Söndagsskolan kommer jag inte ihåg något av, men familjen gick ofta i kyrkan. Jag kommer mest ihåg prästens svarta kappa och så litanian som lästes och var oääändligt lång! Vi flyttade och i Strängnäs konfirmerades jag. Min konfirmationspräst, domprosten, var högkyrklig och det präglade naturligtvis hans undervisning och det har nog präglat mig.

Men det hände så mycket i tonåren; kamraterna, scouterna, idrotten. Så Gud var något, någon som man tänkte på och möjligen funderade över på söndagarna och jag följde gärna med till kyrkan.

Gymnasiet gick jag i Nyköping och där gick jag med i KGF (Kristna Gymnasist Föreningen). På läger med KGF på Stjärnholms stiftsgård och i Julita upplevde jag fin gemenskap. Detta fördjupade min tro. Jag skaffade ”religiös” litteratur. En av de första böckerna jag köpte var en till sitt omfång mycket liten bok som heter ”En vandring med Gud”. Samtal och brev av broder Lorens, en munk som levde på 1600-talet. Den finns nu i nyöversättning av den katolske biskopen Arborelius och heter ”Att leva i Guds närvaro”. Man behöver inte vara katolik för att läsa den; innehållet är verkligen giltigt för den som vill leva nära Gud oberoende av kyrkotillhörighet. Broder Lorens var en enkel munk som arbetade bland annat i köket och han samtalade alltid med Gud. ”Gud är överallt och man kan överallt vända sig till honom.”

Stockholm blev nästa anhalt. Jag träffade min man och ”vår” kyrka blev Storkyrkan. Så flyttade vi till Stureby och kom till Vantörs församling. Vantörs kyrka var ganska ny och modern men jag lärde mig tycka om den. Bakom korset är en mosaik och jag valde i mina tankar ut en sten som var alldeles min egen. Ett tag var jag söndagsskollärare där. Genom en präst där lärde jag känna den ekumeniska rörelsen ”Focolare”. Där har jag funnit en stor gemenskap över kyrkogränserna. I den enhet som man strävar efter är bönen viktig.

När jag blev ensam flyttade jag efter några år hit till Brännkyrka församling och kom att bo nära kyrkan. Det betyder mycket att det bara är gångavstånd till kyrkan; man kommer mycket lättare iväg. Här känner jag mig hemma.

Det är viktigt för mig att i kyrkan få möta Jesus i bön, predikan och nattvard tillsammans med andra. Musiken och sången är också betydelsefulla, för musik och sång formulerar känslor och berör på ett annat sätt än det talade ordet. Kyrkkaffet efter gudstjänsten är ett fint tillfälle att skapa gemenskap. För mig är det också en stor glädje att få vara kyrkvärd.

Hur har jag och Gud det på vardagarna? På morgnarna försöker jag ha en bönestund som jag börjar med att läsa ”I dag är Guds dag” av Wilfrid Stinissen. Sedan läser jag några bibelverser och ber för mig, mina nära, för vänner och för hela kyrkan (att den ska bli ett) och för den som bett om förbön. Jag tycker om att be med andras ord och det finns fantastiska böner. Bönen är ju hjärtats samtal med Gud. Jag kan tacka Gud i min bön, be om hjälp, be för andra (förbön är viktig!) men också fråga Gud vad han nu menar med det ena eller andra.

Min relation till Gud behöver inte bestå av samtal. Som med en gammal god vän kan man också vara tyst tillsammans med honom och då känna att Gud finns i mig och jag i honom. Ett fint tillfälle att lära sig vara tyst tillsammans med Gud är vara med på en retreat. Pröva! Vi brukar ordna det i vår församling.