Gud bor i dem vi möter

Maria Sterner
fritidsledare, blivande diakon

Jag minns inte riktigt när det var. Gud bara fanns där. I söndagsskolan, i farmors psalmbok, i den tjocka släktbibeln med guldkanter och dramatiska bilder i svart och vitt. Särskilt tydligt minns jag att Gud fanns i kyrkan. En plats där jag som 5-6-åring fritt rörde mig mellan kyrkorum och församlingssalar utan den minsta rädsla för någonting över huvudtaget. Medan pappa, som ofta hjälpte till med kabeldragningar och kyrkans ljudanläggningar, höll på med sitt, passade jag på att utforska kyrkan. Jag smög upp våning för våning i det stora trapphuset medan jag nogsamt lät fingret följa med i järnräckets svarta krumelurer. Ofta brukade jag gå in och känna på den alldeles särskilt vackra och lena glassten som satt längst ned på altartavlan. Ibland lyssnade jag på farbror Allans kör när de övade inför någon gudstjänst eller konsert. Lite här och där kunde jag träffa på kyrkvärdar som alltid mötte med kramar och leenden. Jag kände mig aldrig ensam.

Att vara i kyrkan var för mig som att leva, röra mig och finnas till i Gud. Och ända sedan dess har Gud funnits med. Fast med tiden blev jag mer och mer övertygad om att Gud inte bara finns i kyrkan eller i farmors psalmbok. Jag tror att Gud bor överallt. Som aposteln Paulus säger: ”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand … han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till…” (Apg 17:24).

Det finns människor jag mött som jag minns alldeles särskilt, helt enkelt bara för att de fanns där. Som farbror Allan med kyrkokören och de kramiga kyrkvärdarna. Eller de tre damerna som arbetade i tobaksaffären på torget där jag bodde. Trots att vi var ganska många barn som handlade där på lördagarna så lät de oss, en och en, på ett mycket omsorgsfullt och ganska tidsödande sätt välja fem- och tioöresbitar i de fyrkantiga glasburkarna som stod staplade på varandra. Att det stod vuxna med mer pengar på kö bakom oss spelade ingen roll. Därför handlade vi just där. För att vi var värda att lägga uppmärksamhet och tid på.

Och jag minns bilmekanikern med hund som bodde på vår gata. Han som så ofta lät låna ut sin högt älskade guldklimp Trasslet till oss, två mycket hundsvultna flickor. Dessutom tog han sig tid att prata om hundutställningar, uppfödning och allt annat som vi så gärna ville lära oss om.

Jag tänker att dessa människors handlingar ur världshistorisk synpunkt är så små att de knappt är värda att berätta om, knappt värda att läsa om. Men det var handlingar som hade betydelse. Jag kommer att tänka på följande som Gustaf Wingren skrivit: ”Den äkta frukten av Jesu jordiska gärningar är sådana människor som själva lever såsom vetekorn, alltså vårdar och stöder liv under uppoffrandet av sitt eget. Det uppstår inga kulturprodukter efter dem men det uppstår skörd, nya vetekorn, villiga att leva vetekornets liv.” Långsökt? Kanske. Men jag vet inte hur stora uppoffringar de kanske till synes enkla handlingarna krävde av dem jag mötte. Jag vet inte vad de bar med sig i sina liv. Men jag vet att de gav av sin tid till barnen i området. Och jag vet att när jag nu tänker tillbaka på bilmekanikern, damerna i tobaksaffären och kyrkvärdarna så kan jag se en koppling mellan vetekornets liv och Paulus ord om att Gud inte bor i tempel byggda av människohand

Men även om jag nu tror att Gud bor överallt tycker jag att det ibland kan kännas lättare att få lyssna, samtala och samla mina tankar i kyrkorummet. Där kan jag hämta trygghet och kraft för att kunna försöka vara lite som bilmekanikern, damerna i tobaksaffären och de snälla kyrkvärdarna. Tack för att ni fanns och tack för att ni finns. Jag hoppas ni vet hur värdefulla ni är.