Han är min pappa och min förebild

Maria Olofsson
barn- och ungdomsledare

Varför väljer jag dig Gud, gång på gång, genom allt jag möter i livet? Ja, kanske inte direkt eller det första jag gör, för ibland tappar jag fokus på vägen, men varför slutar jag inte att söka dig eller vända mitt hjärta till dig? Vad är det för någonting som får mig att älska dig och välja dig? Vad får mig att känna att mitt liv är i dig och att jag vill leva för dig?

Du vet det Gud. Jag vet bara att du bor i mig och bär mig genom allt. Du är närmare än varje andetag genom allt som händer i livet. Du har visat sån omsorg om mig. Det är inte så att jag varit förskonad från svårighet, kanske tvärtom, men genom allt har du burit och visat en väg. Gud, jag är så tacksam för all den godhet du visat mig. Jag kan bara förundras över ditt tålamod och hur du lyckas möta mig i just den situationen jag står i. Jag har fått så mycket tröst från dig och genom den visheten som jag hittat i ditt ord genom din ande. Dina svar som vid första anblicken sett ut som galenskap har visat sig vara suveräna, så mycket högre än jag kan förstå. De liknar inte något annat. Din kärlek kan jag inte ens beskriva med ord eller hur du fyller mig med bubblande liv och glädje. Ibland när jag ser hur du griper in i en situation och vänder den, kan jag inte sluta att förundras över dig och att du låter dig hittas av människor.

Ibland tror vi att Gud är långt borta. Jag tror aldrig att det är så. Jag tror att vi ibland är långt borta, men jag tror att Gud alltid är där. Inte så att han styr allt eller att allt som sker är hans vilja, utan att han finns där för oss i allt vi möter. Ju längre jag lever tillsammans med Gud, desto barnsligare har min tro blivit. Barnslig på det sättet att jag litar mer och mer på honom, att han är sann och står för sitt ord. Det är inte en blind tro, utan en förtröstan som genom erfarenhet har lett till djupare och djupare överlåtelse. Den har lett till ett barnaskap där Gud fostrar mig och hjälper mig. Han är min pappa och min stora förebild. Ibland när andra pratar om min Gud, känner jag inte igen honom. Det är inte så han visat sig för mig.

Min Gud hittade jag i mötet med Jesus. Jag hade just blivit lämnad med två små barn och för första gången vågade jag tanken att det var tid för mig att ta steg mot en Gud jag inte visste något om. Jag hade inte hört evangeliet, att Gud älskade mig och låtit Jesus dö för mig, men jag hade mött något som var annorlunda och tilltalande hos en kristen i min närhet. En kväll ringde jag och frågade hur man skulle göra för att vara med om den där Gud-grejen och hon berättade att jag kunde be Jesus komma in i mitt hjärta. Jag förstod ingenting om att vägen till Gud skulle gå genom Jesus, men tveksamt tog jag steget sedan vi lagt på och jag bad Jesus komma in i mitt hjärta. Där har han bott sen dess. Jag förstår fortfarande inte hur han lyckas möta mig eller fylla mina behov. Sakta och i kärlek har han fört mig framåt, fastän livet självt ofta virvlat förbi.

Det kanske är det som är själva svaret. Att du Gud alltid är där hos mig och bär? Att du ger livet mening? Att du fortsätter att älska? Är det därför jag alltid vänder tillbaka och väljer dig?

Din dotter, Maria