Så fel våra fördomar kan leda oss!

Lydia Kjellberg
15 år, ledare i konfirmandverksamheten

En stor del av vardagen är alla människor vi möter. Själv har jag ungefär en timmes restid till skolan varje dag och lika långt hem och under den tiden hinner jag se många ansikten.

Jag är väl ärligt talat ganska fördomsfull och fast de flesta av människorna bara passerar mig förbi nästan omärkbart, finns det ju de som jag faktiskt hinner bilda mig en uppfattning om – en uppfattning byggd på fördomar.

Ofta hör jag också mina vänners kommentarer, ”Jag såg en läskig kvinna på bussen idag” eller ”När jag åkte tåget hem igår satt jag mittemot en man som var väldigt obehaglig”.

Hur kan de veta det?

För snart ett år sedan satt jag som vanligt på pendeltåget på väg hem från skolan. Det var dagen före skolavslutningen och jag bar på en papperskasse full med böcker som skulle förvaras hemma under lovet. Jag hade slutat tidigt den dagen så det hade inte hunnit bli så mycket folk på tåget. Mittemot mig sitter en kvinna. Hon är kanske i femtioårsåldern och hon sitter och knappar på sin mobiltelefon. Då och då suckar hon eller yttrar enstaka ord. Efter ett tag tittar hon på mig och säger ”Det är så praktiskt det här med mobiltelefoner”.

Jag möter hennes blick, nickar instämmande och säger tyst ”Jaa”. Jag tänker inte så mycket på det men jag tycker det är lite konstigt att en kvinna som jag aldrig tidigare träffat pratar med mig. Mitt omdöme kopplar henne till kategorin ’lite läskig’. Varför vet jag inte riktigt, det är väl inget läskigt eller konstigt att prata med människor? Det konstiga är väl att jag reagerar som jag gör.

Plötsligt rycker det till i tåget. Folk vänder sina ansikten mot fönstren och tittar ut. Tåget stannar. Kvinnan mittemot mig säger ”Oj, vad hände nu?” Jag svarar att jag inte har en aning. Vi sitter tysta ett tag och ljudnivån runtomkring oss har också sjunkit betydligt. Vi hinner spekulera lite runt vad som hänt innan någon börjar tala i högtalarna. En kontaktledning har gått av och vi kan inte fortsätta åka.

Efter ungefär tjugo minuter har man stängt av strömmen i och runtom tåget. Vi, alla passagerare, får gå ur tåget och bort mot en väg dit det ska komma ersättningsbussar. Någonstans i vimlet tappar jag bort kvinnan. När första bussen kommer förstår jag att det kommer ta lång tid innan jag kommer därifrån. Bussen är redan full och det kommer att krävas många fler för att alla ska få plats. Då ser jag kvinnan från tåget igen. Hon kommer fram till mig och säger ”Där är ju du. Vi ringer en taxi. Du kan få åka med mig”.

Kvinnan är plötsligt min räddare i nöden. Jag fick åka taxi, utan att betala, med henne – i stället för att vänta länge och sedan sitta på en buss med en temperatur jag inte ens vill tänka på.

Mina fördomar ledde mig fel.

Jag tror att det kan vara såhär med Gud också. I alla fall för en som inte vistas allt för mycket i kyrkan. Det finns så mycket fördomar om både Gud och kristna, precis som det finns fördomar om allting annat. Jag tror att vi måste ge varandra en chans, inte gå efter hur vi ser ut eller beter oss. Det kanske inte bara är insidan som räknas men insidan betyder i alla fall mest!