Kyrkans gemenskap har stärkt mig

Linda Jonsson
assistent i barnverksamheten

Jag har upplevt Gud många gånger, ja dagligen, både i gudstjänster och i vardagen. I leenden, i naturen, i omtanken… Gud känns, Gud är en inre förvissning, Gud är kärlek och helhet. Men det tog tid att kalla denna förvissning för Gud. Jag behövde tid och mognad för att skapa mig en egen relation till Gud. Det tog tid att tränga bakom orden, att förstå…

Jag har insett att jag alltid har haft en tro, men det är först nu som jag är öppen med det. Man kan komma ut ur garderoben på många sätt… Det kan kännas svårt att kalla sig kristen i det sekulariserade landet Lagom. Det skapar alltid en reaktion. Hos dem som inte kallar sig kristna får jag ofta stå till svars för korstågen och kvinnoprästmotståndarna och svara på frågor om jag förkastar naturvetenskapen. Och jag som söker mig till kyrkan för att jag vill dela kärleksbudskapet…

Jag är född och uppvuxen i Örebro, i en ”lagom” kristen familj. Med det menar jag att Gud fanns där i bakgrunden och kristendomen var en naturlig del av kulturarvet, men vi deltog inte aktivt i någon församling. Kyrkans barntimmar vågade jag inte gå på, men så småningom började jag sjunga i kyrkans barn- och ungdomskör.

Mitt intresse fanns där. När jag var sex år var jag helt besatt av att rita kyrkor. De följde alla samma arkitektur och hade ett torn och ett långskepp och det var viktigt att det satt ett kors högst upp i tornet – kanske för att det var för svårt att rita en tupp…

En jul övertalade jag mamma att köpa en adventskyrka på B&W. Den hade svart tak med glitter och spelade Stilla natt. Å, så vackert! Från Panduro beställde vi kyrkobesökare som vi målade i svart, rött och gult. Det som störde mig var möjligen att besökarna var längre än kyrkporten var hög och att kyrkan inte var inredd om man lyfte på taket – bara en lampa.

Sommaren 2000 fick jag ett toppjobb helt i linje med min utbildning. Men från första stund kände jag att det här inte var jag. Under samtalen med psykologen på företagshälsovården hörde jag mig själv säga att jag nog helst skulle vilja bli präst. Vad konstigt! Jag var ju naturvetare och civilingenjör eller? Jag var trött och förvirrad eftersom jag levde ett liv som inte var mitt. Jag tog konsekvenserna, hoppade av och påbörjade ett både yttre och inre sökande efter det som verkligen är jag…

Nu är det vår 2006 och jag arbetar 50 procent i Brännkyrka församling i Stockholm som assistent i barn- och ungdomsverksamheten. Tjänsten är ett resultat av arbetsträningen som jag genomförde i församlingen hösten 2005 som ett steg i min rehabilitering från utmattningsdepression.

För mig har den värme och medmänsklighet som jag mött i församlingen varit avgörande för mitt tillfrisknande. Orden, sången, musiken, samtalen, medmänskligheten, värmen, mötena och gemenskapen har varit läkande. Att jag har kunnat vara med och bidra trots min begränsade förmåga har stärkt mig. Allt eftersom min ork har kommit tillbaka har jag kunnat utöka engagemanget.

Min längtan efter andra värden i livet än de materialistiska har de senaste åren gjort min livsväg bitvis både krokig och brant och fört mig spännande möten med mig själv och andra. Jag behöver återkommande och regelbundet få uttrycka mig själv, min tro, med andra i gemenskap. Det är här som jag tror att kyrkan har en plats att fylla.