Han är den som
alltid känner igen oss

Katia Lidell
präst

Då barnen i Mumindalen leker kurragömma, så gömmer sig Mumintrollet, intet ont anande, i en förtrollad hatt som Muminpappan hittat på en promenad och tagit hem. För Mumintrollet framstår hatten bara som en ovanligt stor hatt och ett alldeles utmärkt gömställe. Sniff, som är den som letar, hittar honom heller inte och till slut hjälps alla åt att leta. De ger upp och ber Mumintrollet komma fram. Han hoppar då glatt fram ur hatten och ropar: ”Här är jag!”. Det är bara det att tiden i hatten har förvandlat honom till ett helt annat troll. Han är nu ett fult litet troll med horn och huggtänder.

Hur han än försöker övertyga de andra om att det visst är han och att han trots denna fruktansvärda förvandling är densamma inuti, så hjälper det inte. De tror honom inte och Mumin blir helt förtvivlad. Just när det är som allra värst kommer Muminmamman in och hoppar till av förskräckelse när hon ser det fula trollet. Mumin vänder sig förtvivlat och övergivet till Muminmamman och säger: ”Mamma, du känner väl igen mig?”. Då säger Muminmamman, trots att han är ett så fult och hiskligt troll, långt ifrån hennes vita mjuka gulliga Mumin: ”Men visst känner jag väl igen mitt eget barn!”. Så öppnar hon famnen för det förtvivlade Muminbarnet som låter sig omslutas av hennes kärlek, och där i Muminmammans famn bryts förtrollningen och Muminbarnet återfår sin sanna gestalt.

För mig är det en fantastisk bild av Gud. För mig är Gud som Muminmamman. Vad än livet gör med oss och vad vi än gör med livet så känner Gud oss alltid. Han ser oss genom allt som skymmer våra sanna jag. Och även om vi har råkat hoppa i fel hatt och förvandlas till fula små troll så kan vi i Guds omslutande kärlek återställas, upprättas och försonas så att vårt sanna jag blir synligt igen.

Jag och min lillasyster växte upp med en katolsk pappa och en protestantisk mamma i Mexiko. Ingen av mina föräldrar var särskilt kyrklig. Men en som var kyrkligt aktiv var Senjoran, som jag kallade henne. Hon var en gammal änka som bodde granne med oss och som hade sju vuxna söner. Hon blev som min mormor, hon hade all tid i världen för mig och hon tog mig till kyrkan. Det är möjligt att hon hade en sträng katolsk gudsbild, vad vet jag? Men det hon förmedlade till mig var värme och kärlek. En fantastisk tillåtande attityd, en varm famn och seende ögon. Kanske är det hon som gav mig min Gudsbild, det är inte lätt att säga vad vi formas av, men jag tror att hon bidrog mycket till min och Guds relation.

Då jag var sju år skilde sig mamma och pappa. Mamma flyttade hem till Sverige med oss flickor och pappa blev kvar. Den tiden var svår för mig. Separationen från pappa, språket, landet och inte minst Senjoran var smärtsam. Jag var mycket ensam och hade svårt att få kompisar och mamma var väldigt upptagen med att erövra sitt nya liv. Den som fanns att samtala med var Gud. Han var min bundsförvant, som såg in i mitt hjärta. Den som inifrån delade min sorg, min glädje, min rädsla och som också såg mitt mod och gav mig kraft och hopp.

Visst har det funnits gånger i mitt liv då det varit så svart att mitt hjärta har slutits och inte släppt in Guds närvaro, men jag vet att jag ur mörkret blivit ibland varsamt och ibland ovarsamt ledd av Gud ut i ljuset igen. Det har lärt mig att Gud alltid är närvarande i mitt liv, även de dagar då jag inte känt så. Den förvissningen gör mig trygg och får mig att tro på livet och kärleken även då det är svårt.