Jesus och spöken — ett samtal om tro

Kari Malmström
informatör

Jag har fyra guldberlocker i en kedja om halsen. Var och en betyder de något viktigt och personligt för mig. En är ett kors.

Min dotter, 12 år och i egna ögon övertygad ateist, ansätter mig ofta. Vi har långa diskussioner om tro, utan att egentligen nå förståelse. En kväll nyligen satt vi och pratade och hon fingrade i mina smycken – hon vet att jag har dem där för att de är viktiga för mig – och frågade:

– Hur kan korset betyda något bra? Han blev ju dödad, varför är det bra?

– Korset betyder inte att det är bra att han blev dödad, försöker jag. Det är en symbol… för tro, för liv, hopp och kärlek.

– Jaha, en symbol… men på korset blev han ju dödad. Det är väl ingen bra symbol?

Okej då. Om Jesus var en människa, endast – och det är han för min dotter – då är invändningen fullt begriplig. För henne kan korsfästelsen möjligen verka tragisk, kanske orättvis. Positiv kan den inte vara. En symbol för hoppet – knappast.

– Det häftiga är att han återuppstod, försöker jag då. Det är det som gör skillnaden.

– Vadå återuppstod. Det går ju inte!

… fast jag tror ju på spöken förstås...

Hon är så fast förankrad i det rationella tänkandet, som inte har utrymme för mystiken, det som inte kan förklaras logiskt. Vad är möjligt? Vad är rimligt? Vad är troligt? Vad kan man tro? Kan man tro? Ja, kanske på spöken… Och just när hon säger det där om spökena kommer en glimt av igenkännande – kanske är mammas tro inte helt orimlig ändå?

Vi pratar vidare. Och jag funderar vidare. Att Jesus var människa, det kan de flesta gå med på, tro eller ej. Men just denna Jesu mänsklighet kan nog lägga filter i vägen för nutida människor, skymma det gudomliga, det mystiska. Det går inte att argumentera mot 12-åriga dottern utifrån att Jesus var människa, som vi. Då håller det helt enkelt inte, tycker hon. Människor återuppstår inte.

Men om då Jesus är något mer? Bortom våra referenser? Guds son? Då är allting möjligt, nästan rimligt, tycker till och med min dotter. Då kan hon förstå min tro. Men – hon vill ha bevis. Handfasta bevis på att Jesus är Guds son. Och det kan jag naturligtvis inte prestera.

För mig är Jesus både och, människa – och Gud. Så tror jag. Men det är inte lätt att förklara för någon som inte känt det. Det passar liksom inte riktigt in i vår rationellt tänkande, logiska värld. Som samtidigt har ett sådant sug efter och utrymme för ”andlighet” och ”sökande”. En paradox, där jag i många sociala sammanhang nästan känner mig dum, därför att jag själv funnit ro i den kristna tron.

Jag känner och vet att jag inte är ensam på min livsvandring. Jag känner en tillhörighet, ett beskydd. Jag känner så därför att jag tror. Jag tror därför att jag känner så. Men till skillnad mot mycket annat man kan försöka förmedla till sina barn: värderingar, förhållningssätt, tips på vägen mot att bli stor – så har tron sin grund i något abstrakt, bortom förnuftet och logiken. Här finns inga hårda fakta. Det går inte att förklara tro, bara uppleva den.

Och ändå försöker jag! Mammor…