Högt i tak i Guds hus

Kari Malmström
informatör

Jag tror på Gud. Jaha – tänker du – det är väl klart att en som jobbar inom kyrkan tror på Gud? Och det är sant. Utan Gud hade jag inte kunnat ha det arbete jag har i församlingen.

Jag och Gud pratar ofta med varandra, vi lyssnar och svarar, och jag känner att Han gillar mig. Så har det inte alltid varit. Kanske är det så, att du själv och Gud måste söka varandra, för att kunna mötas?

Som barn och ung var jag helt säker på att Gud inte fanns. Vi hade kristendomsundervisning i skolan och ritade bilder på både Gud och Jesus, men inte trodde jag för det. Jag var ju inte ens döpt. Och inte blev jag konfirmerad heller, det var överhuvud taget inget att ta ställning till. Förmodligen en kombination av tidsanda och miljö – jag kände inte många som ens konfirmationsläste.

När man står utanför en gemenskap – som jag gjorde med den troende – är det lätt att fördomarna skymmer sikten. Mitt närmande tog tid. I många år var musiken min enda väg till känslan av att Gud kanske fanns. Jag har sjungit i kyrkokör här i församlingen ända sedan 1987. År ut och år in sjöng jag Guds lov i alla tonarter, hela tiden med kluvet hjärta. Jag ville så gärna, men kunde inte. Tro.

Däremot kunde jag lätt känna gemenskap i församlingen, och engagerade mig inte bara som körsångare utan också som förtroendevald. Jag trodde ju nästan på Gud, och någonstans innerst inne kände jag nog ändå att Han letade efter mig.

Han hittade mig äntligen för ett par år sedan, när jag satt i en karusell på ett nöjesfält vid Kalixälvens strand. Solen höll på att gå ner över trädtopparna, jag hade min dotter bredvid mig och min son i knät. Min man hade just lämnat mig och jag väntade på en läkartid för att utreda en eventuell allvarlig sjukdom. Vad som skulle bli av mig hade jag då ganska dimmiga begrepp om. Då hittade han mig. Jag förstod plötsligt meningen med ordet ”förtröstan”. Och jag förstod begreppet ”tro”.

Numera finns Han med mig varje dag, enkelt och självklart. Han ser mig, och mitt sammanhang. Det som sker mig har en mening. Istället för att försöka styra mitt öde själv hela tiden, kan jag numera låta skeenden, upplevelser, människor och känslor ramla över mig och ta mig i anspråk. Han har lärt mig att försöka göra det mesta och bästa av det som är nu. Att säga ja oftare än nej. Och att säga nej när det verkligen behövs.

Det är Guds nåd, som jag upplever den. Han hjälper mig att överse med andras misstag, se ett gott uppsåt även om resultatet blev fel. Han hjälper mig också att överse med mina egna misstag, även om det är mycket svårare. Nåd är inte detsamma som ansvarslöshet. Nåd är förlåtelse.

Man kan naturligtvis säga att ”det är väl typiskt att hon kom till tro just när hela livet gått i kras” – och mena att Gud är någon sorts krycka. Jag tror inte på det. Jag tror att Gud hittar en när det är dags, när man själv är beredd att säga ”välkommen!”.

Och så pass högt i tak är det i Guds hus, att jag vågar och vill dela med mig av hur Han och jag hittade varandra!