Andra människor visade vägen

Jean-Luc Martin
präst

Kan man tänka sig Advent utan Gud? Det tycks vara så, men var inte så säker… mitt i all jakt efter lycka och paket (även ”krispaket”) så finns bortom allting en viss längtan efter något större.

Låt oss börja en resa, i historia och i tid. Att just du finns vet du, hur och på vilket sätt är en gåta ibland, men du syns, du känner igen dig i spegeln, du blir igenkänd av släktingar och vänner, alltså finns du fysiskt.

Men hur är det med Gud? Blir det på samma konkreta sätt? När jag grubblade för länge sedan över existentiella frågor så kom jag på: jag kan inte hitta en matematisk formel för Guds existens. Det blir lika svårt som att beskriva kärleken, som ju kan beskrivas poetiskt, medicinskt, psykodynamiskt, teologiskt, historiskt – för att förkorta listan!

Men Gud?! Han tog tid på sig att komma främst i mitt liv. Jag behövde själv först hitta min väg. Och det märkliga och fantastiska är att det är tack vare många: kvinnor som män, föräldrar som vänner och okända, som jag fann vägen till Gud. Människor som på något sätt har förstått att Gud gärna får ta första platsen i deras liv, som inte själva alltid vill vara först och starkast, men som respekterar, längtar till Gud och älskar Honom och sin nästa. Människor som genom sitt sätt att vara lämnar intryck och är goda exempel. Där plötsligt blir Gud konkret, det är som att följa Honom i spåren i Hans handlande i dessa människors liv. Tron blir konkret, längtan efter Gud så nära, för Gud finns i deras liv. Därför att de tillåter Gud att finnas där. Och då blir Gud först också i Adventstiden. Förunderligt och märkligt.

Den 22 november hände något viktigt i mitt liv. Det var på dagen 64 år sedan min hemstad, Strasbourg i Frankrike, blev fri efter ett fasansfullt krig där bomber och dödande länge satte sina spår. Än i min barndom bar många hus tydliga spår av dessa fyra år, och många bar ärr i sina själar. Just detta datum i år gick min onkel bort, 84 år gammal. Han hade överlevt både Stalingrads inferno och läger i Tambov, där tusentals fransmän försvann, därför att de rekryterats med tvång in i den tyska armén, enbart därför att de kom från Elsass-Lothringen. Tron på Gud, ren tur och mycket envishet hjälpte honom genom dessa svåra prövningar. Han tog sällan upp det med oss, men hans sätt att leva, hans engagemang, blev ett exempel. Han kunde ha blivit full av hat: mot tyskar, ryssar och till sist fransmän, men icke. Försoning och strävan för den kristna enheten var hans motto. Kan man vara en bättre representant för det goda?

Just det. Mitt i ett öde som blir så stort och ibland obegripligt, som både du och jag kan möta i olika sammanhang, det är då vi ser Kristus i vår nästa. Det är då kyrkan blir den gemenskap som du och jag längtar efter. Hur länge hade inte jag, liksom så många, kritiserat samhället och kyrkan, tills en dag då en dominikan påpekade för mig att jag antingen tillhör Kristi kropp med all dess svaghet, eller också gör jag det inte.

Så är det. Än i dag. Det är inte alltid lätt, livet med Gud. Men med åren lär Han mig att ännu mer lita på Honom, att låta bekymmerslöshetspärlan bli en del av mitt liv. Skolan i tro är ett kontinuerligt lärande.

Tack Gud att ingenting är färdigt med och hos Dig, att Du låter mig upptäcka Dig och lära känna Dig i den takt som Du vet är bäst för mig. Tack Gud för gemenskapen både i Brännkyrka församling och i Din världsvida kyrka, med kristna syskon från så många olika områden.

Ty Du älskade mig först, och utan Dig, till vem skulle jag gå? Välsigna var och en i sin egen Advent!