Gud bor i våra möten

Ingmar Johansson
pastorsadjunkt

Att vara präst handlar i mångt och mycket om att arbeta med ”stororden”. Ett sådant storord är frälsning.

Under min uppväxt och långt upp i vuxen ålder levde jag i föreställningen att den kristna kyrkan är den frälsta människans gemenskap – frälst i bemärkelsen färdig, hemma hos sig själv, hel – och därför kände jag mig aldrig riktigt hemma i fromma sammanhang. Färdig eller hel var det minsta jag var eller kände mig och vid närmare eftertanke kommer jag nog aldrig att bli riktigt färdig eller rumsren.

Men till min stora glädje och tröst har jag upptäckt att Nya testamentets författare inte heller verkar känna igen sig i beskrivningen av kyrkan som den frälsta människans gemenskap. De verkar snarare beskriva kyrkan som den brustna människans gemenskap, eller, ska vi säga, den förlåtna – förlåtande – människans gemenskap. Ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag om att jag inte är ensam om att inte få mitt liv att riktigt gå ihop. Att jag just därför behöver stå i ett förlåtande, livsbejakande sammanhang för att leva någorlunda helt. Gång på gång upptäcker jag att jag behöver lära mig att se på mig själv och omgivningen med större ömhet och kärlek – på det sätt Jesus ser på oss – för att livet ska bli gott, så gott det nu kan bli.

För mig blev detta påtagligt en vinterdag för ett antal år sedan när min pappa ringde och berättade att han hade cancer. Under hans sjukdomsperiod får jag chansen att vara med honom en sista gång. Tre veckor senare är han död. Vi får tre dagar och kvällar tillsammans. Vi gråter, berättar minnen, skrattar, jag håller konstant hans hand, smeker honom över kinden och vi ber tillsammans. Jag hjälper honom så gott jag kan att förbereda sig för det oundvikliga. Eller är det han som förbereder mig, jag vet inte?

Det är något märkligt med en döende människa. Konstigt nog kan närheten till döden vara fylld med nåd och hopp. Ett hopp som verkar födas i själva det existentiella mötet. Pappa och jag hade inte haft den lättaste relationen genom åren. Vi hade haft svårt att nå varandra. Men nu kommunicerar vi med varandra bortom alla ord. Och sorgens mynt visar sin andra sida: kärleken. Vi ser på varandra och ömhet strömmar ur hans ögon och från hans svaga händer.

Nu vågar han den närhet han inte tidigare vågat. Han vågar visa sig svag. Det känns som om han i mötet med döden växer till en ny mognad. Och han säger: ”Jag går mot en verklighet som är mycket större än den här. Jag går till Gud.” Han ger mig sin välsignelse, den bekräftelse jag från tonårstiden längtat efter. Det sista som händer är att vi försonas med varandra. Förlåtelsen är total.

Vad har nu detta med frälsning att göra? Jag trodde under många år att frälsning var en privatsak mellan mig och Gud, men idag anar jag att frälsning har lika mycket med våra relation till-, och med varandra att göra. Att frälsning är ett relationsbegrepp, ett dubbelexponerat relationsbegrepp. Att Gud – det liv som söker oss – bor i vår omsorg om varandra. Den trons hemlighet som ligger i att när vi vågar dela vår brustenhet med varandra – utan att döma eller fördömas – har det en läkande effekt på oss.

Jag börjar allt mer att ana att det är det som är själva poängen med den kristna kyrkans existens. Att det är vårt bidrag till den övriga mänskligheten. Jesus sa: ”ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra som jag har älskat er”.

Med värmande vinterhälsningar!